wilt thou satiate thy soul as of yore?
Too sweet is the rind, say the sages,
too bitter the core.
(Swinburne: Dolores).
Besudlat och orent försvinner
i källardis höstdagens sken.
Grått mögel slår ut, där det rinner
kall fukt över murverkens sten.
Död luft, som med sopdunster blandas,
är förruttnelsens andedräkt, sänd
till allt, som nu lever och andas
i Vävarnas Gränd.
Var äro de, männen som vävde
i Vävarnas Gränd? De ha gått
med den flit deras arbete krävde
och den slöjd deras händer förstått.
De ha rest sig från bommen och spolen,
när kvällens befrielse kom,
och ha stapplande vandrat mot solen
och aldrig vänt om.
Sin plats ha de lämnat, de gamla,
till män av ett främmande skrå,
som intet i lador församla,
ej skörda och ej heller så;
som endast gå hit för att hämta
het lust och begärelsens rus
i de eldhav, där lågorna flämta
i syndernas hus.
De söka den livseld, som dödar.
Sin längtan de alla ha vänt
till den frätande ljusflod, som flödar
kring spegelglas, järn och cement,
där lustan, förförisk och naken,
blir lydd och som gudom bekänd
bland parfymdoft och stank från kloaken
i Vävarnas Gränd.
Här näres den åtrå, som biter
som eld genom blodets tumult.
Det är Isis’ memfitiska riter
och Dianas efesiska kult
som de hungriga skaror begära,
vilkas liv som en rök svinner hän,
sen de rysande först trädde nära
gudinnornas knän.
Den lystnad, som eggar och tänder
de druckna sekundernas lust,
är blott flod över ödsliga stränder
och storm på en obebodd kust;
ty som giftröda blommor ur gravar
gro drifter ur ruttnande kött
hos de syndens marterade slavar,
vars själar ha dött.
Det hopp, som mot smärtor förhärdar,
den tro som ger styrka av stål,
äro myter från främmande världar,
förnumna på obekant mål —
äro sagor, som bläddrats till ända,
små namn ur en gulnad legend,
reliker från förr, ej mer kända
i Vävarnas Gränd.
Deras längtan skall först bli förlossad,
deras ropan skall först bliva tyst,
när den sista reliken är krossad
och den yttersta dödssynden kysst;
när Isis för eldnattsbegären
lyft undan sitt anletes flor,
och de stumt stirra in i mystèren,
där tomheten bor.
Men de ana ej ännu, när stunden
skall slå; sina ögon de lyckt
för allt, som ej ryms i sekunden
av timmarnas stupande flykt.
Och den skepnad, som krupit tillhopa
i trasor vid orgiernas hem,
bekymrar dem ej: — den skall ropa
förgäves på dem.
De järn, vari släktena tvingas
att gå bundna mot ragnarökssot,
bliva här serpentiner, som slingas
i lek kring de dansandes fot.
Är det dessa som ensamt fått gåvan,
att, när jorden i kval ligger spänd,
bli förgätna av vreden från ovan
i Vävarnas Gränd?
Ha de dansat, när natten förtärdes
av en skälvande dödsklagans ljud
för den grå hekatomb, som begärdes
till offer åt härarnas gud, —
när Jahve drog fram för att jorda
allt förstfött och skörden blev god?
Fann han syndarnas dörrar besmorda
med frälsande blod?
De våga ej se sig tillbaka
och möta sitt mördade jag.
Med anleten vita av vaka
från dvalans och tomhetens dag
fly de hit, där de än kunna söka
i nätternas malande ström
en stråke, ett glas och en sköka,
ett skratt och en dröm.
Bli de ledda till domen och dömda
att hopplöst, som evighetslott
få jaga den flyende, drömda
vision utav lust, som är blott
tom luft? Eller glöder den gnista,
varav synden till stoft blir förbränd,
när ett eldregn från Sodom skall brista
i Vävarnas Gränd?
Dresden, december 1922.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar