Maria Magdalena

Maria Magdalena var 

en tjej vars minne har levt kvar 

hos många i två tusen år, 

en stark person, som ni förstår. 

Maria hette många då, 

hon var från Magdala, och så 

blev Magdalena ett sånt namn 

som skilde dem ifrån varann. 

De sju demoner som hon haft 

vek undan genom Jesus´ kraft. 

Hans egen Ande fick hon sen, 

den sjufalt gode Hjälparen. 

Maria följde Jesus glad, 

från by till by, från stad till stad. 

På samma väg, så Lukas skrev, 

Susanna och Johanna klev. 

Till påsk hon såg vid kors och grav 

att han var död som hon höll av, 

och den uppståndne Frälsaren 

hon tog för trädgårdsmästaren. 

"Var har du lagt den dödes kropp?" 

sa hon till honom utan hopp. 

"Maria!", sa han. Hon fick le: 

"Min käre lille Mästare!" 

"Maria, släpp mej", Jesus sa, 

"gå, vittna för lärjungarna!" 

Apostlarnas apostel är 

ett namn hon därför ofta bär.  

Att vittna om vad Herren gjort 

är både underbart och stort.

Maria gick med glädjebud,

och vi får också gå med Gud.

A Holmberg:

Påsk

Smek bort blodet från gråtande hjärtan.

Förlossningens solsken, rena och bränn!

Påsken drar in efter långfredagssmärtan.

Nu blånar uppståndelsens timma igen.

Det ondas var fallet och segern det godas.

Så svor vi vid korset och bödlarnas plös.

Men Petrus, förnekaren, lever och frodas 

och Judas med pungen går ledig och lös.

Han hängde sig inte. Han sitter i stolen

och äter sitt påskägg och harklar sig hest.

Men mellan den frysande mänskan och solen

står påskarnas galge evärdligen rest.

5/4 -47

S Dagerman:

Glad påsk?

Emanuel Linderholm och Sveriges Religiösa Reformförbund tillägnad, jfr Dog Jesus inte på korset?

(Jfr SvPs147, se även På tröskeln till Marias hem)

Upp, min tunga,

att besjunga

honom som på korsets stam

stacks och blödde,

jorden gödde

som ett slaktat helårslamm,

han ur griften

som i skriften

aldrig verkligen trätt fram.

Att han gjorde

vad vi borde

är ej vår rättfärdighet,

att han kände

vårt elände

gör ju inte slut på det,

att vi ärvde

nån reserv - det

hjälper ej när vi gått bet.

Vi förlossas

blott på låtsas,

avgrundens och dödens makt

blev ej bunden 

i den stunden

då han sitt finito sagt,

han ej velat

vad vi felat,

fram sin enkla lära lagt.

Gamla, unga,

får besjunga

Faderns takt och ärlighet,

gärna bära

Jesu kära

enkla lära ut, ni vet,

prisa Anden,

som i sanden

bygger slott av enighet. 

A Holmberg:

Ett gråtande barn

Aprilblå himmel över svarta parker

och sol som skurar staden blank till påsk.

Jag driver kring och vädrar av mig vintern

och lyss till gatans ljud, så nya, friska

som hörde jag dem just för första gången.
Det är en spänstig klang i hjul och fotsteg,

ja, själva ölutkörarens buteljkorg,

slängd på hans breda rygg, melodiskt klirrar.

Behagligt porlar bullret in i örat

och själen ljummas upp av detta solsken,

som strålar genom rocken in i bröstet

och manar mig att sluta fred med livet.

Då genomskärs min märg av denna snyftning

från detta barn, som tuggar vilt sin näsduk

och snokar som en vilsen hund längs gatan

att finna penningsumman, som hon tappat.

Och hennes tårar rinna, rinna, rinna

ner över kinderna och in i munnen.

Hon skriker till för varje vänlig fråga

och icke hjälper tröst från magasinsfrun

och goda ord från en chaufför med brumbas,

som står och glor med stora, dumma händer.

Hon måste skrika, bara hopplöst skrika,

ty hon törs aldrig, aldrig mer gå hem.

Och dagen miste plötsligt allt sitt skimmer

och borta var försoningen med livet

för denna barnaångest in till döden,

för dessa skrik, för detta meningslösa,

för dessa tårar, som blott blevo smuts.

E Lindorm:

Som vårsol stiger morgonröd

Som vårsol stiger morgonröd 

steg Jesus upp ur natt och död 

med liv förutan like. 

Det gör, så länge världen står, 

att efter vinter kommer vår 

i Guds och nådens rike. 

Som fåglars kör i lund och mark 

besjunger våren, blid och stark, 

i gyllne morgonstunder, 

så må vi alla med varann 

besjunga dödens överman 

och fira påskens under. 

Som knoppen brister, ån blir stor, 

som ängen grönskar, kornet gror, 

när livets våg vill svalla, 

så må bli vår i Jesu namn 

i folkens liv, i kyrkans famn, 

till salighet för alla.

N F S Grundtvig:

Jesus lever - graven brast

Jesus lever - graven brast! 

Allt är underlagt hans välde. 

Nu det står för evigt fast 

att hans död som lösen gällde. 

Så blev döden vänd i seger, 

graven brast och Jesus lever! 

Jag har vunnit - Jesus vann! 

Han gjort allt vad lagen kräver. 

I sin död han satan band, 

jag en dyrköpt frihet äger. 

Öppen har jag himlen funnit, 

Jesus vann - och jag har vunnit!

J N Brun:

Uppstånden, uppstånden vår Frälsare är

Påskdagen den 8 april 1860 på oceanen (Atlanten):

Uppstånden, uppstånden vår Frälsare är, 

nu gläd dej, du jord som han skapar och bär! 

Nu jubla, ni himlar, åt allt han oss gav, 

och hoppa, ni höjder, och brusa, ni hav! 

På Golgata djävlarna tjöt av triumf,

ja, helvetet gladdes när himlen var stum, 

för nu hade mörkret fått Ljuset på knä 

och fäst Herren själv på förbannelsens trä. 

Men ve dej, du helvete, vakna, du värld, 

för frälsningens Furste blev inte förtärd! 

Knappt var han i graven i dagarna tre 

så kunde man honom i vårsolen se! 

Var är nu din udd, du förskräckliga död? 

Var är nu din seger, du helvetesglöd? 

Du synd, var är nu den ohyggliga kraft 

som du genom lagen sen urtiden haft? 

Vår Herre har uppstått och graven är tom 

och syndare frias från död och från dom. 

Stå upp från de döda, ta vara på det 

och prisa den heliga Treenighet!

C F W Walther:

Hans kropp är inte död men helt förvandlad

Hans kropp är inte död men helt förvandlad
och oberoende av rum och tid.
Han överför sitt hjärtas eld till andra,
och där den brinner upphör döden, allt får liv.

Hans kropp är inte död men helt förvandlad
och oberoende av rum och tid.
Han andas på de sina här i tiden
och andas genom dem förlåtelse och frid.


©Margareta Melin (publ. med förf:s tillstånd)

M Melin: 

Vad ljus över griften

Vad ljus över griften! Han lever, o fröjd!

Fullkomnad är Skriften, o salighets höjd!
Från himmelen hälsad, han framgår i glans,
och världen är frälsad och segern är hans.
Bortvältad är stenen och inseglet bräckt,
och vakten har flytt för hans andes fläkt,
och avgrunden bävar. Halleluja!

Här var mellan ljuset och mörkret en strid,
dock segrade ljuset för evig tid.
Nedstörtad är döden och tron står opp
bland jordiska öden med himmelskt hopp.
I sörjande kvinnor, vem söken I här?
Den levande ej bland de döda är:
Uppstånden är Jesus. Halleluja!

Så himlen med jorden försonade sig,
så graven är vorden till glädjen en stig.
I huvu'n, som böjdens vid korsets fot,
upplyftens och fröjdens trots världens hot.
Kom, skingrade hjord, till din herde igen:
Han lever, han lever och följer dig än
osynlig från himlen. Halleluja!

Nu stormen, o tider! Hans kyrka står fast.
Som ljuset sig sprider hans lära med hast.
Ut gå i all världen hans sändningabud
och vittna bland svärden och bålen om Gud
och vittna om honom, o tröst i all nöd,
som, död för vår synd, blev genom sin död
en förstling till livet. Halleluja!

I fromma, vi klagen, vi misströsten I?
Hur fort är båd' dagen och natten förbi!
Snart jorden upplåter sin famn till er ro,
snart uppstån i åter likt kornen som gro.
Han själv, som dem sådde, skall komma till slut
och samla in skörden men skilja förut
ogräset från vetet. Halleluja!

  F M Franzén:

På påskmorgonen

Nej, viken sorger! I dag är fest,

i dag må tystna båd kval och ånger.
En var må prisa, som han kan bäst,
vår Gud med ljuvliga sånger.

Ja, låt oss fröjdas av hjärtans grund,
ja, låt oss gladligen hålla påska
och vila, vila en liten stund
från livets mödor och brådska!

Hell, hell, uppståndelsens ljusa dag!
Bryt fram med ära i rena lågor!
Vid sinom tusende lärkors slag
bryt fram ur vaknande vågor!

"Han är uppstånden, han är ej här",
så änglastämman med fröjd predikar,
men hjärtat viskar: "han är oss när,
och vi hans bröder och likar."

Uppstånden är han, och solen går
för världen fram och hans ära prisar.
Och havet märker, att det blir vår
och bräcker buktande isar.

Men morgonvinden från skyn far ned
med svala vingarna frid att vifta,
och mellan vintern och våren fred
de väna granarna stifta.

Med snö på grönskande barr de stå,
vid roten sipporna bo i knoppar;
själv väcker drivan de späda små
med ljumma, glittrande droppar.

Vak upp, du blomma, var icke rädd!
Nu är det slut med båd död och dvala,
nu får du stå i din prydning klädd
i lunden gröna och svala.

Var tröst, mitt hjärta, du skall ej dö!
Allt mer och mer det med våren lider;
snart skall du glömma båd köld och snö
för blida midsommartider.

O ljuva sommar, o hjärtats vår,
från slagregn fri och från kvalm och åska,
hav tack! Jag torkar mitt ögas tår
och håller gladligen påska.

Han är uppstånden, den hjälte god,
den vårens furste förutan like.
Var tröst, min ande, och hav gott mod!
Du leva skall i hans rike.

E Björck: