onsdag 28 december 2016

I Egypten

På en palmbastbädd i skjulet de om natten sovit tryggt,
nu från fäste kvavt, men mulet, dagen såg på deras flykt.

Mannen hade stav i handen, hon ett barn på armen bar,
och de gingo genom sanden, vilken Nilen genomskar.

Gula kalkstensklippor sköto upp mot himmel tung som bly,
solens strålar genombröto ej den kvalmuppfyllda sky.

Lotusblommans blåa öga ur papyrossäven log,
genom rymden i det höga skriande en häger drog.

Plötsligt kommo under vägen till en helgedom de fram,
ljuvt i palmers skydd belägen vid en stilla spegeldamm.

Sparvhöksbilderna på muren talade i stumma ljud
om förnyarn av naturen, Horus, solens unge gud.

Kvinnan stannade med sonen, mannen stod mot staven böjd
vid den skeva stenpylonen, prydd med master på sin höjd.

Ibisfågeln gick vid brädden utav vattnet, silvervit.
På den gula sandjordsbädden låg en sfinx av ljus granit.

Och den låg där som en gåta, som en outtydd mystér,
mänskoätter le och gråta, obeveklig sfinxen är.

Nu vill barnet vila. Sakta kvinnan upp på sfinxens rygg
lyfter sonen. O, betrakta, hur han tronar gudatrygg!

Vänligt stödd av modershanden, med ett stilla lugn han log,
men en ljusning över sanden, ljusning över rymden drog.

Var det soln, som i det höga genom molnen bröt sin led,
eller barnets klara öga, som en sådan dager spred?

Gåtostränga sfinx, som vilar sällsam och betydningsfull!
På ditt kvinnoanlet ilar nu en gloria av gull.

Han, som världen skall befria och ge mänskoöden lag,
följd av Josef och Maria, sitter på din länd i dag.

På din lejonrygg är buren han, som löser din mystér,
nyomdanarn av naturen, Horus - nej, än mer han är.

C D af Wirsén:


måndag 26 december 2016

Martyren

Martyren är blek.
Hans ögon brinna.
Medlidsamt blickar han
ned på er.

Vad veten I
som myllren hit och dit
med osköna rörelser,
om edert väl och ve,
hur det känns att lyfta sitt huvud fritt.

Den är frikänd
den hela världen dömer.
Renaste sol
är den svarta bägaren.

Offrets brokiga kåpa
tar han lätt på sina axlar:
du smeker som sammet, som lenaste sammet,
min viljas skrud.


E Södergran
Edith Södergran på ett fotografi från omkring 1918

tisdag 20 december 2016

Emanuel

Baljor för åtta till sexton liter,
yxor, sågblad och jaktgevär - - -
Här går han, yngst bland expediter
i Göranssons järnaffär,
sysslar, villig och oförtruten,
sjuttonårsgänglig, tyst och sluten,
raspar ner siffror, slår in paket.
Tankarna gå dit ingen vet,
långt bortom kunder som pruta och prata,
långt bortom disk och sorl och gata -
Emanuel Nord är poet.

Allting skall skötas, rappt och vaket.
Emanuel hit, Emanuel dit -
bära från lagret, hämta från taket,
bocka för snubbor och slit.
Brådskan glider i intervaller.
Men bortom sorlet som stiger och faller
vidgas en värld, en hemlig och rik:
- Ringar som passa åt Husqvarna spisar -
nånting som rimmar på dämpad musik - - -
Timmarna gå. Emanuel visar
cyklar, strykjärn och spik.

Heliga värld, av vilja bräddad!
Boden stängs, nu kan han få gå.
Räckan av strofer, i minnet räddad,
bär han hem till sin fattiga vrå,
går som i blindo, i vakna drömmar.
Svallet av rytmer och rim som strömmar,
bär det ej honom till ära en gång?
Svarta gränder, svarta prång,
spårvagnssättet som dånar och skramlar -
vad är allt detta för den som famlar
yr av en brinnande sång?

O, du fattiga, unga, blonda
röst, som ropar vid livets port,
stiger en dag ur din famlande vånda
något fullkomnat och stort?
- Det som växer stolt och förteget
gömt i ens själ, det är dock ens eget.
Allt få vi böta för, hundrafalt -
livet jagar oss, blint och kallt,
dränker vår ringhet i glömskans floder.
Djupt i hjärtat, ensamme broder,
äga vi ändå allt!


Hilda Olsson (Kerstin Hed):

torsdag 15 december 2016

Årstiderna

PROLOG
Snö, Tö, Frö, Hö!

Om årets fyra tider
kväd nu, min skaldemö!
Kväd, om du kan, så mjukt och grant,
att du, om möjligt är, i år
må knipa dig en Foibus-slant,
för den du nya byxor får!
Men varom ej, kväd vad som sker
och vad som är, en sans-culotte,
på denna världens ö.
Det är ej mindre eller mer,
än blott, än blott
att leva dupe - och dö
slö!


VINTERN
Snö, Snö, Snö, Snö!

Hur vintern på oss frustar,
sjung först, min skaldemö!
En bister, götisk båld figur,
en raggig, ruggig, ruskig f-n.
Till lik han sveper Guds natur
med gräs och gröda, bär och blan.
Med vita björnens tass och nos
han grabbar tungt, han andas kallt,
och värme, liv, adjö!...
I dygd och vänskap, vers och pros,
i allt, i allt
är mesta parten snö,
Snö!


VÅREN
Tö, Tö, Tö, Tö!

Hur våren oss förlustar,
kväd sen, min skaldemö!
En näsvis page, han spelar spass
med lyckan vid sin gjorda pris,
och smaken vid sin à la glace
och äran i sitt slott av is.
Ty alltihop som "ryska berg"
och tysk filosofi därnäst,
han smälter "pö om pö"...
och skälet?...säg, du skälmska dvärg!...
Hoc est, hoc est
att almnackan spår tö,
Tö!


SOMMAREN
Frö, Frö, Frö, Frö!

Hur sommarn för oss pustar,
sjung ock, min skaldemö!
En leverbrun och vasa-grön
ekonomie direktör,
han guld sig lovar av de rön
som lantbruks-akademien gör,
men tunt var gräset, som han slog,
och masken blädde av hans trän,
och rågen blev till strö.
Säg då vart löftet vägen tog,
varthän, varthän?
Det stannade i frö,
Frö!


HÖSTEN
Hö, Hö, Hö, Hö!

Hur hösten med oss rustar,
kväd sist, min skaldemö!
En handfast dräng, han stiger fram
med lie, yxa, slaktarkniv;
så skär han över samma kam
allt vad som anda har och liv;
de höga träd, de låga strån,
och stutar feta, grisar små,
grårockar, cordons bleux!
Det är nu ingen annan vån;
hur så, hur så?
Förty allt kött är hö,
Hö!


EPILOG
Snö, Tö, Frö, Hö!

Vart år med sina tider
är mäkta likt ett Ö.
I pricken, som därpå är satt,
det haver en numrerad hatt,
i övrigt samma uniform
av grönt och vitt, av kvalm och storm.
Men tiden gamla viskan tar
och strycker prick och siffra ut.
Kanske förrän vi tro.
Vad återstår? Vad blir då kvar?
Till slut, till slut
blott evighetens O!
O!

J O Wallin:

lördag 3 december 2016

Ollonet och pumpan



En självklok narr fick se en pumpa och en ek,
och i sin vishet, stackars kräk,
han högljutt utbrast i de orden:
"Den handlade ej välbetänkt,
som ollonet på eken hängt
och lade pumpan invid jorden;
stor frukt på stora träd
och liten passar på det lilla.
Vid skapelsen det var för illa,
att icke jag fick vara med."

Tung av sitt snille han sig kastar
i skuggan under eken ner,
att själv på fri hand rätta, vad hans öga ser
av skapelsen, som så han lastar.
Vad händer? Under det alltmer
hans platta visdom börjar jäsa,
från ekens höga topp ett ollon faller ner
just mitt uppå hans långa näsa.
"Aj aj", han ropar då, "det slår mig väl ihjäl",
och spritter upp och börjar skumpa.
"Men", svarar ollonet, "stor skada var likväl
att jag istället ej var pumpa."


A G Silfverstolpe:

torsdag 1 december 2016

Till konungen

då skalden sökte att bliva sekreterare vid nummerlotteriet i december 1775

Om ers majestät tillåter,
att dess ringaste poet,
dödens välde till förtret,
ur sin säng skall uppstå åter
till ett glas champagnevisn,
och om skaldens matta tunga
än en gång får lov att sjunga
med en Gyll´nborg och Dalin,

si, så vill jag med min lyra,
vi dess sakta klang och dön,
i en underdånig bön
lyckans våld mot mig bedyra
från min vagga till mitt slut,
Väl dess altar för mig röker,
men den mängd, gudinnan söker,
stänger mig ur templet ut.

Där dess höga vinster dragas,
söker jag en tjänst och lön,
men gudinnan, rik och skön,
låter ej en skymt uppdagas
i mitt låga, mörka skjul.
Om ers majestät behagar
gilla lyckans hårda lagar,
dör poeten innan jul.

C M Bellman: