Bjällrorna

Unga narren hördes klaga: 

»Varför skall jag bjällror bära? 

För att intet kunna taga, 

för att intet komma nära. 

Som en spetälsk jag mig känner,

alla sky mig som en fara.

På den åtrå, som mig bränner, 

endast mina bjällror svara.

Ärans eller lyckans tärning 

kastas bäst i mörkrets sköte. 

Tyst går mannen till sin gärning, 

tyst går älskarn till sitt möte. 

Mig ej gyckelspelet unnar 

hemligheters fröjd och våda;

bjällrorna med skvallermunnar 

alla mina steg förråda. 

Allt går undan, allting viker, 

som jag söker, som jag följer. 

Hopen skrattar eller skriker, 

och i skryt min skam jag döljer.»

Gamla narren log och sade: 

»Riktigt tolkar du vårt öde. 

Om vi icke avstånd hade, 

utan makt vår stämma ljöde. 

Därför får du intet taga, 

därför intet komma nära, 

för att bättre kunna klaga, 

för att hetare begära. 

Skall som narr du fylla plikten, 

får du ock betala priset. 

Avstånd kräves det för dikten, 

fruktan följer städs med riset. 

Ej den ensamhet, som gömmer, 

sorg och glädje, din får vara. 

Du är den som döms och dömer, 

ensam mitt i folkets skara. 

Du är den som aldrig fattar 

det som blev de andra givet, 

den som en och var beskattar,

och som tomhänt går ur livet. 

Du skall växa till och glädas 

att med bjällrorna stoltsera;

du skall växa till och rädas 

för din ensamhet alltmera. 

När du yvs av gycklarära,

är du dina bjällror värdig; 

när du lärt dig skammen bära, 

är som narr du fix och färdig.»

T Hedberg: