Jungfrun

Lätt du bärs, och ej ett dok fördöljer

linjens lek i afrodisisk kropp.

Kvällen sjunker, och din farkost följer

flodens höjning, flodens sänkning och dess vällustrika lopp.

Fagert luta strandens pilar

mot en våg, som sakta rinner hän;

där du vilar,

handens bräckligt bleka blomma slumrar

mellan slutna 

knän.

Förd av kransad farkost skall du glida

bort mot nattens, mot begärets rus;

snart du blundar vid en ynglings sida,

snart en buren dröms fullbordan slöjar dina ögons ljus.

Glid förbi oss, tills du hinner

lustens läger och en älskad famn;

kvällen brinner,

molnen färdas, jorden doftar, och du viskar Eros´ namn.

Mjukt du vaggas mellan flodens bräddar,

grenar smeka dina lemmars prakt;

ljusets avsked kring ditt huvud bäddar

bleknat guld, och fjärran flöjter tråna i arkadisk trakt.

Vindlös flyter flodens spegel,

vindlös rymden kring din pannas ro;

sidensegel

röras blott av färdens vaggning, och på däcket duvor bo.

B Malmberg:

Cittran

Har du länkat under nattens vaka

dina tankars väg tillbaka

mot en värld, vars blomning är förbi,

gled ditt vemod på en stjärnbegjuten,

doftomfluten

elegi -

då kan ingen sorg dig helt förhärja,

diktens återljus skall färga

allt som händer, med sin gyllne ro:

ännu under dödens dydstra skugga

rosor dugga,

gratier bo.

Aldrig bliva jordens kval så tunga,

att ej dikten med sin unga

silverstämma kan försona oss.

Likaså kan makten av det sköna

kransbekröna

Thanatos.

Aldrig bliva jordens kval så bittra,

att ej Sappho med sin cittra

- ej Alkaios kan fördriva dem.

Flyr du hemlös som de vilsna bladen

Iliaden

är ditt hem.

B Malmberg:

Näcken

Kom, min brud, vi mötas under havet -

ting, som sjunkit, äro gömda där.

Kom, min brud, vårt öde är begravet

helt bland skuggor, helt bland minnen och bland allt, som icke är.

- Allt är skugga, och vi bäras vida

blint och mållöst, medan åren skrida,

åren vagga våra dagars färd.

Kom, min brud, vi måste evigt följa

samma bölja

genom samma värld.

Allt är skugga, vart vår blick sig vänder,

allt är skugga, vart vårt öga ser:

- havet glider, och med trötta händer

planlöst famla vi bland skuggor, som förvirras mer och mer.

Låt oss sjunka genom sken och villa,

- låt oss slumra i det stora, stilla,

låt oss glida genom havets frid,

smälta samman med det svårmodsrika, 

dödsdrömslika

- intill tiders tid.

Kom, min brud: se, dygnens timmar svinna -

månens slöjor svepas vi uti.

Blekt, likt mareld, dina lockar brinna,

medan vågens skörd av stjärnor sakta vaggar oss förbi.

- Kom, min brud: se, tingens avglans faller

trolsk bland klippor, dunkel bland koraller,

rik bland snäckor och bland musselskal.

Rymdens världars brutna liljor dala

silversvala

genom Näckens sal.

B Malmberg:

Orden

Mörkrets djupa stämma talar,

hjärtats bittra febrar gro.

Genom stora, tomma salar

går jag utan ro.

Bilder flämta, kronor lika,

under högvälvt tak.

Svårmodsrika

skrida livets bleka skuggor genom diktens praktgemak.

Ej jag hör det liv som flytar

rastlöst fram där utomkring.

Ingen jordisk stämma bryter

mina drömmars ring.

Jag är ensam, och mitt sinne,

utan jordisk vän,

skall här inne

hopplöst klaga, hopplöst grubbla, hopplöst trängta än.

Vålnadslikt mitt liv försmäktar

av ett inre dolt fördärv.

Allt är tomhet, och jag mäktar

intet jordiskt värv;

konstens ord, de sköna orden,

vart jag vänder mig,

som på jorden

likna vilsekomna fåglar, flockas kring min stig.

Jag vill skuggans smärta lida

utan hopp på denna jord,

blott I dröjen vid min sida,

undersköna ord!

Än, fast orons eld mig bränner,

jag begär ej mer.

Jag bekänner,

att jag fruktar, att jag hatar, att jag älskar er.

B Malmberg:

Väg i villo

Jag har följt ett minnes spår,

tomt är allt, och trött jag går.

- Bladen susa, månen glänser,

aldrig lyckans timme slår.

Hopplös saknad blev min lott,

bild och sken och skugga blott.

Mållöst inom drömmens gränser

har mitt bleka liv förgått.

Nu är kvällen djup och ren,

daggen höljet gräs och gren,

och som förr jag andas åter

liljedoft i kvällens sken.

Nu är sorgens timma här,

tung av armodsfullt begär.

- Bladen sova, brunnen gråter:

lycklig den, som älskad är!

B Malmberg:

100 år efter Södergrans död: Smärtan

Lyckan har inga sånger, lyckan har inga tankar, 

lyckan har ingenting. 

Stöt till din lycka att hon går sönder, ty lyckan är ond. 

Lyckan kommer sakta med morgonens susning i sovande snår, 

lyckan glider undan i lätta molnbilder över djupblå djup, 

lyckan är fältet som sover i middagens glöd 

eller havets ändlösa vidd under baddet av lodräta strålar, 

lyckan är maktlös, hon sover och andas och vet av ingenting... 

Känner du smärtan? Hon är stark och stor med hemligt knutna nävar. 

Känner du smärtan? Hon är hoppfullt leende med förgråtna ögon. 

Smärtan ger oss allt vad vi behöva – 

hon ger oss nycklarna till dödens rike, 

hon skjuter oss in genom porten, då vi ännu tveka. 

Smärtan döper barnen och vakar med modern 

och smider alla de gyllene bröllopsringarna. 

Smärtan härskar över alla, hon slätar tänkarens panna, 

hon fäster smycket kring den åtrådda kvinnans hals, 

hon står i dörren när mannen kommer ut från sin älskade... 

Vad är det ännu smärtan ger åt sina älsklingar? 

Jag vet ej mer. 

Hon ger pärlor och blommor, hon ger sånger och drömmar, 

hon ger oss tusen kyssar som alla äro tomma, 

hon ger den enda kyssen som är verklig. 

Hon ger oss våra sällsamma själar och besynnerliga tycken, 

hon ger oss alla livets högsta vinster: 

kärlek, ensamhet och dödens ansikte. 

E Södergran:

100 år efter Södergrans död: Den väntande själen

Jag är allena bland träden vid sjön, 

jag lever i vänskap med strandens gamla granar 

och i hemligt samförstånd med alla unga rönnar. 

Allena ligger jag och väntar, 

ingen människa har jag sett gå förbi. 

Stora blommor blicka ned på mig från höga stjälkar, 

bittra slingerväxter krypa i min famn, 

jag har ett enda namn för allt, och det är kärlek.

E Södergran:

100 år efter Södergrans död: Livet

Jag, min egen fånge, säger så: 

livet är icke våren, klädd i ljusgrön sammet, 

eller en smekning, den man sällan får, 

livet är icke ett beslut att gå 

eller två vita armar, som hålla en kvar. 

Livet är den trånga ringen som håller oss fången, 

den osynliga kretsen, vi aldrig överträda, 

livet är den nära lyckan som går oss förbi, 

och tusende steg vi icke förmå oss att göra. 

Livet är att förakta sig själv 

och ligga orörlig på bottnen av en brunn 

och veta att solen skiner däruppe 

och gyllene fåglar flyga genom luften 

och de pilsnabba dagarna skjuta förbi. 

Livet är att vinka ett kort farväl och gå hem och sova... 

Livet är att vara en främling för sig själv 

och en ny mask för varje annan som kommer. 

Livet är att handskas vårdslöst med sin egen lycka 

och att stöta bort det enda ögonblicket, 

livet är att tro sig vara svag och icke våga.

E Södergran:

100 år efter Södergrans död: Vid stranden

När det regnar och havet är grått, blir jag sjuk ... 

Jag skrattar med solen, jag driver med vinden, jag retas med sjön. 

Hög sjö är det enda jag älskar. 

Jag bor i en grotta med många flädermöss, 

men jag är fin och vit med bedrägliga ögon. 

Mina fötter äro det vackraste jag sett, 

jag sköljer dem ständigt i vatten och skum. 

Mina händer äro sköna och bländande, 

jag strålar upp som hela den muntra och leende kusten.

Vandrare, som gå förbi, blickar jag i ögonen 

att de bliva trånsjuka och rolösa för hela livet. 

Ack, men när jag stöder huvudet i handen – 

vad är det som alltid gör mig så ont? 

Jag stötte mig så hårt mot en klippa den gången, 

jag ville dö, för att jag förgäves sträckt ut min arm 

mot en främling, som jag en gång sett...

E Södergran:

100 år efter Södergrans död: Ur "Liliputs saga"

Äntligen steg den late upp – 

han sänkte handen i varje blommas kalk, 

han kände efter under varje blad, 

han sökte den svarta masken för att döda honom. 

Men när han sov i skuggan av ett grässtrå 

åt den svarta masken upp hans huvud. 

Tre kvinnor voro närvarande vid hans begravning: 

hans syster grät, med henne var en danserska i gredelina slöjor, 

hon kom för att bli sedd. 

Allena gick en ung kvinna som han aldrig älskat. 

E Södergran:

100 år efter Södergrans död: Livets syster

Livet liknar döden mest, sin syster. 

Döden är icke annorlunda, 

du kan smeka henne och hålla hennes hand och släta hennes hår, 

hon skall räcka dig en blomma och le. 

Du kan borra in ditt ansikte i hennes bröst 

och höra henne säga: det är tid att gå. 

Hon skall icke säga dig att hon är en annan. 

Döden ligger icke grönvit med ansiktet mot marken 

eller på rygg på en vit bår: 

döden går omkring med skära kinder och talar med alla. 

Döden har veka drag och fromma kinder, 

på ditt hjärta lägger hon sin mjuka hand. 

Den som känt den mjuka handen på sitt hjärta, 

honom värmer icke solen, 

han är kall som is och älskar ingen. 

E Södergran:

100 år sen Södergrans död: Konungens sorg

Ordet “sorg“ lät konungen förbjuda vid hovet,

“olycka“, “kärlek“ och “lycka“ som alla gjorde ont, 

men “hon“ och “hennes“ funnos ännu kvar.

Hans drottning smekte honom som ett barn, 

i skymningsstunderna låg han vid hennes bröst 

med ögonen vida av smärta. 

Han lyssnade med ångest till alla steg som närmade sig dörren, 

och motvilja spred sig över hans ansikte.

Skrattade tärnor på gården likt silverne källor, 

blev konungen blek och bytte om samtal.

Ingen ung kvinna med blonda lockar fick längre visa sig ute med obetäckt huvud,

och de små danserskorna i korta kjolar

voro alla bannlysta från hovet. 

När våren kom gick konungen icke ut i trädgården, 

han låg på sitt rum mot norr ... 

Våren blickade blekblå in genom rutorna.

E Södergran:

100 år sen Södergrans död: Tre systrar

Den ena systern älskade de söta smultronen, 

den andra systern älskade de röda rosorna, 

den tredje systern älskade de dödas kransar. 

Den första systern blev gift: 

man säger, att hon är lycklig. 

Den andra systern älskade av hela sin själ,

man säger att hon blev olycklig. 

Den tredje systern blev ett helgon, 

man säger, att hon skall vinna det eviga livets krona.

E Södergran:

100 år sen Södergrans död: Sommar i bergen

Enkel är bergens sommar; 

ängen blommar, 

den gamla gården ler 

och bäckens dunkla brus talar om funnen lycka.

E Södergran:

100 år sen Södergrans död: Två vägar

Du skall överge din gamla väg, din väg är smutsig: 

där gå män med lystna blickar och ordet: lycka! hör du från alla läppar 

och längre fram på vägen ligger en kvinnas kropp och gamarna slita den sönder. 

Du har funnit din nya väg, din väg är ren: där gå moderlösa barn och leka med vallmoblommor 

där gå kvinnor i svart och tala om sorg 

och längre fram på vägen står ett blekt helgon med foten på en död drakes nacke.

E Södergran:

100 år sen Södergrans död: Det främmande trädet

Det främmande trädet står med granna frukter, 

det främmande trädet står med purpurhängen 

på en solig sluttning och viskar sakta: 

Kom, kom, du gyllene dotter, du höstens vandrerska, du skogens lyssnerska, 

jag skall säga dig varifrån lyckan kommer och vart lyckan går. 

Lägg dina fingrar på min bark och jag skall hölja dina lemmar med höstens härlighet. 

Kom, kom, du smekande, du sagolika, du lyckliga, du röda, 

jag skall visa dig vägen som ingen kan finna allena... 

Kom, kom, du bleka, du blodbegärande, 

du skall gå långt härifrån, dit där ingen känner dig, 

där skall du möta österländska ögon, 

de fråga aldrig, de vila i vemod... 

Du skall leva fjärran från ditt hem och vara lycklig.

E Södergran:

100 år sen Södergrans död: Sången om de tre gravarna

Hon sjöng i skymningen på den daggvåta gården. 

I sommar växa tre rosenbuskar över tre gravar. 

I den första graven ligger en man – 

han sover tungt ... 

I den andra ligger en kvinna med sorgsna drag – 

hon håller en ros i sin hand. 

Den tredje graven är en andegrav och den är osalig, 

där sitter alla kvällar en mörk ängel och sjunger: 

oförlåtligt är att underlåta!

E Södergran:

100 år sen Södergrans död: Den speglande brunnen

Ödet sade: vit skall du leva eller röd skall du dö! 

Men mitt hjärta beslöt: röd skall jag leva. 

Nu bor jag i landet, där allt är ditt, 

döden träder aldrig in i detta rike. 

Hela dagen sitter jag med armen vilande på brunnens marmorrand, 

när man frågar mig, om lyckan varit här, 

skakar jag på huvudet och ler: 

lyckan är långt borta, där sitter en ung kvinna och sömmar ett barnatäcke,

lyckan är långt borta, där går en man i skogen och timrar sig en stuga. 

Här växa röda rosor kring bottenlösa brunnar, 

här spegla sköna dagar sina leende drag 

och stora blommor förlora sina skönaste blad...

E Södergran:

100 år sen Södergrans död: Min själ

Min själ kan icke berätta och veta någon sanning, 

min själ kan endast gråta och skratta och vrida sina händer; 

min själ kan icke minnas och försvara, 

min själ kan icke överväga och bekräfta. 

När jag var barn såg jag havet: det var blått, 

i min ungdom mötte jag en blomma: hon var röd, 

nu sitter vid min sida en främling: han är utan färg,

men jag är icke mera rädd för honom än jungfrun var för draken. 

När riddaren kom var jungfrun röd och vit, 

men jag har mörka ringar under ögonen.

E Södergran:

100 år sen Södergrans död: Skogsdunkel

I den svårmodiga skogen 

bor en sjuk gud. 

I den dunkla skogen äro blommorna så bleka 

och fåglarna så skygga. 

Varför är vinden full av varnande viskningar 

och vägen mörk av dystra aningar? 

I skuggan ligger den sjuke guden 

och drömmer elaka drömmar...

E Södergran: