tisdag 21 april 2015

Första skutan















Skjut och dundra, du, röda kastell,
in seglar den första skutan!
Vid rodret, bakom kajutan,
står skepparn, röd som marssol om kväll.

Han skiner och ler. Nu är det vår —
det skimrar i vita, ulliga skyar,
och livet vaknar i röda byar,
när lärkan i skyn reveljen slår.

Där ute smälter isen vid strand,
och fjärdarnas sång mot stenarna klingar,
och lyftande bruna sjöfågelsvingar
komma susande in från havets rand.

Det är vår där ute på glimmande hav,
som silver isflak i solen blänka,
och gröna sjöarna kring dem stänka,
tills de spårlöst sjunka och gå i kvav.

Den första skutan, som seglar in —
det är våren själv, som vid rodret sitter,
och över skuldrornas bländvita skinn
faller ett regn av solskensglitter.

Det är våren, blåögd och blond och yr
och med nacken trotsigt tillbakakastad,
som in med rosenröd vimpel styr,
och med sång och solsken är skutan lastad.

Se, hela riggen av fåglar är full,
och däcket av blomsnö står översållat,
och relingen lyser av vivors gull —
det är vårens drakskepp, förtrollat.

Ge fyr, kanonjärl Och kunglig salut!
Den fagraste drottning nalkas,
och i hennes kölvatten nästa minut
nymfer och fjärilar skalkas.

Och när hon på Logårdstrappan har satt
sin fot, den högvristade, fina,
så kasta i luften din nötta hatt:
vivat vårens Regina!


D Fallström:

torsdag 16 april 2015

Fädernas kyrka

Se även bearbetningen Frälsarens kyrka!

Fädernas kyrka i Sveriges land,
kärast bland samfund på jorden!
Vida hon famnar från strand till strand,
fast är hon grundad av Herrens hand,
byggd till hans tempel i Norden.

Allt fick sin vigning i kyrkans famn:
brudgummens löfte till bruden,
hemmet, de nyföddas kristna namn,
kämparnas färd till den sista hamn,
fanan och konungaskruden.

Kristet och fritt vill Sverige bo,
råda för landet allena.
Därom i manlig och kristen tro,
därom i strid eller lagfäst ro
konung och folk sig förena.

Fädernas Sverige sig kämpat fram.
Kristus var med det på banan,
visade vägen för trofast stam:
Kristus är trofast och svek är skam;
korset stod tecknat på fanan.

Kristus har vunnit vår bästa gärd
både i äran och nöden.
Vida gick striden kring Sveriges härd,
frid åt Guds kyrka var kampen värd,
konungens kamp intill döden.

Minnen från templet och klockors malm
fäderna följde, och sången.
Ännu ur fängelsets natt och kvalm
ljöd genom gallret en kämpes psalm;
det var en svensk som satt fången.

Ädel är skaran, sen tusen år
Gud i vår kyrka fått frälsa.
Framåt vår hoppfyllda längtan går:
ungdomen kristnad är Sveriges vår,
Sveriges framtid och hälsa.

Komme nu åter till strid för Gud
skaran sin Konung till möte,
väpnad och villig, i helig skrud,
samlad, som daggen på ljusets bud
flödar ur morgonens sköte.

Kristnade ungdom, dig gånge väl.
Strid för Guds ära i Norden.
Kämpa för frihet åt bunden träl.
Gud bringe friden till Sveriges själ,
Gud bjude frid över jorden.


J A Eklund:
Byst av J.A. Eklund placerad utanför Karlstads domkyrka


onsdag 8 april 2015

Jag ser vår gård

 















Jag ser vår gård, ser äng och vång,
det blir mig vekt i hågen.
På sommarskur vid solnedgång
gå far och mor i rågen.

Det kvittrade i fågelbo,
det droppade från träden,
och far tog på sig rock och sko:
"Kom, låt oss se på säden!"

Och mor tog på schalett och schal,
det sken från gröna tofter,
och aftonen var ljus och sval
och fylld med sköna dofter.
Det rann och sjöng och plaskade
från alla tak och grenar
och fjäderfäet blaskade
sig vått bland gårdsbrons enar.

Inunder grannaste regnbågsspång
mot molntjockt svarta muren
stå far och mor i sädesvång,
som går i ax på skuren.
I kvällssol tindra blad och strå
och fjärran rutor glimma.
Ur gröna tegar stiger blå
en fruktsamhetens dimma.

O Hansson:
Hansson, Ola - porträtt - AF.jpg

söndag 5 april 2015

Vid Svenska Akademiens femtioåriga minneshögtid den 5 april 1836

Jag stod på stranden under kungaborgen,
när dagens oro äntlig somnad var, ¨
och öde voro gatorna och torgen,
och på kung Gustafs stod sken månen klar.
Där låg ett uttryck i de milda dragen,
som när det åskat i en fredlig dal,
och hjälten var där, men jämväl behagen,
en segerkrans, men som bland blommor tagen,
en blick till hälften örn, till hälften näktergal.

Förunderliga makt, som konstnärn äger!
Se anden färdig så till strids som sångs,
en bild, som oss sin egen saga säger,
en levande gustaviad i brons!
Ja, sådan var han, när han kom ur striden,
men sådan även, när han göt sin själ
i folket in, bland konsterna och friden,
ty store andar ge sin form åt tiden,
och Gustafs tidevarv bär Gustafs drag jämväl.

Min barndom föll uti hans solskensstunder,
jag minns den tiden: hur den är mig kär,
med sin förhoppning, sina sångarunder
och allt det nya liv, som rördes där!
Det var som våren, när hans värma droppar
ur blånad sky och löser vinterns tvång:
då leka djur, då svälla lundens knoppar,
och kinden färgas, mänskohjärtat hoppar,
och allt omkring är lust och mod och fågelsång.

De gamla karoliner hade somnat
i blått och kyller, ifrån splitets dar,
som allt försökt och ingenting fullkomnat,
då ingen kung och ingen ära var.
Vad norden evigt vill, en kung som känner
sin egen kraft, stod åter fram i glans,
och där vart ordning ibland frie männer,
och makt och lydnad blevo åter vänner,
och allt var glatt och tryggt vid tanken, att h a n fanns.

I purpur satt förtjusaren på tronen,
och spiran var en trollstav: med var stund
där växte nya hjärtan i nationen
och nya blommor, fast på järnmängd grund.
Vår gamla dröm om bragder och om ära
förflyttades till någon fredlig trakt,
där ek och lager sina kronor bära
och milde vise ljus och seder lära -
och styrkan skar sitt skägg, och vettet blev en makt.

Den svenska äran bröt sig nya banor
i tankens obesökta land: Linné
stod segersäll bland sina blomsterfanor,
oskyldig, älskvärd, konstlös liksom de.
Melanderhjelm beräknar himlafärden
för månens skiva, för planetens ring,
när Scheele skedar skapelsen i härden,
och Bergman drar grundritningen till världen,
och hävdernas mystär rannsakar Lagerbring.

Och här, där Mälarn gjuts i Östervågor
och kungastaden mitt i skogen är,
vad sydligt liv inunder norrskenslågor,
vad sångartempel på de öde skär!
Det språk, vars toner ligga mitt emellan
vad Norden djupt, vad Södern klangfullt har,
ett bortglömt barn, som kom i samkväm sällan,
steg fram och speglade sin bild i källan
och häpnade att se, hur högt, hur skönt det var.

Och då sjöng Gyllenborg, en mäktig ande,
fast stundom rimfrost på hans vingar låg.
Ack klippor finnas, där vi alla strande,
och även dikten har sin frusna våg.
Men stark var bågen, som den ädle spände,
och pilen skarp, som sökte opp sitt mål,
och allt vad mänskohjärtat djupast kände
steg fram och grät i Människans elände,
en djup, oändlig suck, vårt släktes modersmål.

Bredvid hans sida, drömmande och stilla,
satt Creutz och band på rosor utan tagg
och diktade om Atis och Camilla
en sång av västanvind och morgondagg.
Den sången är en dröm ur gyllne åren,
en gång i livet av vart hjärta drömd,
fast ej så skön, fast ej så himlaboren;
en sång så ljuv som lärkornas om våren,
öm, enkel, oskuldsfull - och därför är han glömd.

Giv plats, giv plats, ty Nordens vingad nalkas,
och sången svärmar kring hans vigda mun.
Hör, hur han skämtar, se, hur glatt han skalkas
bland nymferna uti den gröna lund.
Men ack, hans glädje ligger ej i kannan,
ej i idyller, som han kring sig strött;
hans druckna öga söker än en annan,
och märk det vemodsdraget över pannan,
ett nordiskt sångardrag, en sorg i rosenrött.

I Djurgårdsekar, susen vänligt över
den störste sångarns bild, som Nordens bar!
Det finns ej tid, som dessa toner söver,
det finns ej land, som deras like har.
En sång, som växer vild och likväl ansad,
bär konstens regel, men försmår dess tvång,
till hälften medvetslös, till hälften sansad,
en gudadans på gudaberget dansad
med faun och gratie och sångmö på en gång!

Därnäst hör Lidner! "Gravens portar knarra
på tröga gångjärn, domen förestår,
och lampans matta sken på marmorn darra,
och midnattsklockan ifrån tornet slår."
Förstörd, förvissnad före mogningsstunden,
en rik, men sönderbruten harmoni,
en genius, ack, för djupt i stoftet bunden,
hur ömt begråter han i lagerlunden
var likes kval: du hör hans eget däruti.

Men som en stilla sommarkväll på landet,
när daggen darrar uti blomsterskåln
och aftonrodnan knyter rosenbandet
kring västerns lockar, kring de lätta moln:
på ängen samla sig till dans de unga,
de gamle till rådplägningar i byn,
sin matta guld i vinden skördar gunga,
var blomma doftar, alla fåglar sjunga,
och frid och salighet se ner ur aftonskyn:

så är det i din sång, o Oxenstierna,
Italiens himmel över Nordens berg!
Din sångargratie är en sydlig tärna,
och sydlig även glöden av din färg.
Vad solglans ligger över Dagens stunder,
hur klangfull lian genom Skörden går,
och Hoppet, livets tröst och diktens under,
hur blev det diktat under furulunder?
Jag undrar mången gång, men gläds, att du var vår.

Och Kellgren, som "av skönhet och behagen
oss än en ren och himmelsk urbild ger"!
Sen Nya skapelsen stått fram i dagen,
vad ha vi andra till att skapa mer?
Hur klingar svenska lyran i hans händer,
hur ren var ton, hur skär, hur silverklar!
Ack, i mitt öra, vart jag också länder,
den diktens grundton ständigt återvänder,
en dunkel melodi ifrån min barndoms dar.

Men vad är lyrisk klang på silvervågor
och evig blomdoft uti blånad luft?
Den ädle skalden har ock andra frågor,
och skönhet vill han, men jämväl förnuft.
När Kellgrens snille slog de stora slagen,
de blixtrade, för sanning, rätt och vett,
i skämt och allvar, hur det flög för dagen
kring land och rike, och envar betagen
sprang upp och undrade, att han ej förr det sett!

Roms sångargudar flyttade till Norden
med Adlerbeth - en romare i släkt
med dem till andan, icke blott till orden -
och tjuste åter i sin nya dräkt.
Och Rosenstein, så hög som han till sinnes,
så klassisk, bandet uti sångens krans,
fast icke själv en sångare - var finnes
den svenske skald, som ej med tårar minnes
en själ så ljus, så ren, så faderlig som hans?

Och han, som slöt den långa sångarraden
och levde länge för att sörja den,
en rosenkrans med taggar mellan bladen,
behagens, skämtets, tankens, Gustafs vän:
han, som bar kronan i de vittras gille,
en lagrad veteran i vettets sold,
kanske ej främst som skald, men främst som snille,
som ville ädelt, kunde vad han ville,
den blinde siaren Tiresias-Leopold!

Jag sjöng hans drapa, minnets döttrar sjunga
en dag, och bättre, vad han Sverige var,
ty där bor oväld uppå framtids tunga,
och all förtjänst till slut sin krona har.
Han stod emellan tvenne sångartider,
den enas varning och den andras stöd,
men tid och sansning kämpade hans strider,
tills solen bröt utur sitt moln omsider
och sjönk förstorad ner i gull och purpurglöd.

De gamla gyllne lyrorna ha tystnat,
och deras klang är klandrad eller glömd.
Till många toner ha vi sedan lyssnat,
och strängt är Gustafs sångarskola dömd.
Naturen växlar, även snillet träder
i växlat skick för skilda tider fram,
i grekisk enkelhet, i galakläder,
med lejonman, med skiftrik turturfjäder,
men ett dess väsen är: väl den, som det förnam!

Där låg ett skimmer över Gustafs dagar,
fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill,
men det var sol däri, och, hur du klagar,
var stodo vi, om de ej varit till?
All bildning står på ofri grund till slutet,
blott barbarit var en gång fosterländskt;
men vett blev plantat, järnhårt språk blev brutet,
och sången stämd och livet mänskligt njutet,
och vad Gustaviskt var blev därför även svenskt.

I höga skuggor, ädle sångarfäder,
jag lägger kransen på ert stoft i dag.
En efter annan bland oss alla träder
snart opp till eder uti stjärnstrött lag.
Där låt oss sitta och se ner till Norden,
förtjuste av vad skönt som bildas där,
och strofvis om varannan sätta orden
till stjärnmusiken om den fosterjorden,
som väl förgätit oss, men dock är oss så kär.

E Tegnér:
Esaias Tegnér målad av Johan Gustaf Sandberg, cirka 1826.

På påskmorgonen

Nej, viken sorger! I dag är fest,
i dag må tystna båd kval och ånger.
En var må prisa, som han kan bäst,
vår Gud med ljuvliga sånger.

Ja, låt oss fröjdas av hjärtans grund,
ja, låt oss gladligen hålla påska
och vila, vila en liten stund
från livets mödor och brådska!

Hell, hell, uppståndelsens ljusa dag!
Bryt fram med ära i rena lågor!
Vid sinom tusende lärkors slag
bryt fram ur vaknande vågor!

"Han är uppstånden, han är ej här",
så änglastämman med fröjd predikar,
men hjärtat viskar: "han är oss när,
och vi hans bröder och likar."

Uppstånden är han, och solen går
för världen fram och hans ära prisar.
Och havet märker, att det blir vår
och bräcker buktande isar.

Men morgonvinden från skyn far ned
med svala vingarna frid att vifta,
och mellan vintern och våren fred
de väna granarna stifta.

Med snö på grönskande barr de stå,
vid roten sipporna bo i knoppar;
själv väcker drivan de späda små
med ljumma, glittrande droppar.

Vak upp, du blomma, var icke rädd!
Nu är det slut med båd död och dvala,
nu får du stå i din prydning klädd
i lunden gröna och svala.

Var tröst, mitt hjärta, du skall ej dö!
Allt mer och mer det med våren lider;
snart skall du glömma båd köld och snö
för blida midsommartider.

O ljuva sommar, o hjärtats vår,
från slagregn fri och från kvalm och åska,
hav tack! Jag torkar mitt ögas tår
och håller gladligen påska.

Han är uppstånden, den hjälte god,
den vårens furste förutan like.
Var tröst, min ande, och hav gott mod!
Du leva skall i hans rike.

E Björck: