måndag 31 januari 2011

Man äger ej snille för det man är galen





















Jag medger det – helt visst blev mången stor mans del 
att snava något fjät, att mörkna vissa stunder. 
Allt ytterligt är ställt på gränsen av ett fel: 
ju högre bergets spets, dess brantare därunder. 

Känn faran, dödlige! av snillets himlalån. 
Nyss Gud, nu åter mask, vad sänkte dig? – En svindel. 
Den stora spänningskraft, som lyft dig, snillets son! 
Vad är han? – Blott ett hår, blott tråden av en spindel. 

Han, som sin ära stödd på tjugu sekler ser, 
som högst bland skalderna i evigt lov regerar, 
visst slumrar han ibland, vår goda far, Homer: 
Horatii egna ord – förlåt, jag blott citerar. 

Där näst, o Edens Skald! står du vid snillets tron – 
men ... "Dödens avlelse av syndens hor med Satan!" 
... men ... Himlens kanonad! ... Är detta skaldens ton? 
Ej skrålet mera likt, av någon full på gatan? 

Blev då förvillelsen allena skaldens lott? 
– Är dårskap blott en frukt i Vitterhetens rike? – 
Nej, Vishet, Vishet själv är stängd av krets och mått; 
stig över, eller vik – och du är fäna'ns like. 

Du, som av äpplets fall för stjärnan lagar fann, 
som mätt kalkylens djup, och kluvit Ljusets stråle! – 
Också red du en gång till Bedlam, store man! 
från Apokalypsis uppå en musblack fåle. 

Och du, som människan det stora budord skänkt: 
att blott i tvivlets spår till sanningarna vandra! 
Du glömmer det – och strax bland virvlar, oförtänkt, 
du famlar yr och blind, som Mesmer, och vi andra. 

Men fast man någon gång i Solen fläckar såg, 
blir Månen likafullt, med sina fläckar, Måne. 
Fast Newton själv en dag i andefeber låg, 
blir Swedenborg ändå helt rätt och slätt – en fåne. 

I, narrar utan smak, som Gudarasande 
tron eder stora bli med stora skalders brister! 
I, narrar utan vett i Vettenskaperne: 
O Swedenborgare! O Rosencreutzare! 
O Drömmars tydare! O Skatters sökare! 
Nummer-punkterare, Magnetiserare, 
Fysionom- Alchem- Caball- och Harmonister! 
 
Er slutsats är förvänd. – En klok kan galen bli; 
den snille är i ett, kan vurma i ett annat: 
men tro at snillets höjd är höjd av raseri, 
se däri, mina barn, bedran I er förbannat. 

Förgäves sagt! – Nå väl, en genväg öppnas er: 
Pope puckelryggig var, Homer och Milton blinda. 
Att deras likar bli, gott folk! vad tarvas mer, 
än sätta puckeln på, och ögonen förbinda. 

Men lämnom skämtets udd! – För svagt dess vapen är, 
när Lagen ropar hämnd och Religionen blöder; 
när Samfundslugnet störs, och villan upprätt bär 
mot sanningen den arm, som sveket hemligt stöder. 

Då Skaldmö! rusta dig, då fatta mordets dolk 
och slå den djärvas bröst, att ärret evigt bliver! – 
Din känsla väckte dig att bli förnuftets tolk: 
Gå, lyd med värdighet den kallelse det giver! 

O Manhem! lika nämnt av gammalt mannavett, 
som gammalt mannamod; o säg, var skall du hamna 
ur dessa villors djup? – Ett år och ännu ett: 
och Bälten skall med blygd ett vidsträckt dårhus famna. 

Från dårskap är all last: all dygd av ljuset är. 
Ett brott mot vettets bud är brott mot Majestätet, 
mot Mänskans majestät, och dit, Regent! – ty lär, 
där fanatismen går, går upproret i fjätet. 

Förlåt mig sanningen, min Kung! – Förlåt den dygd, 
som häver skaldens bröst, som lyfter fria själar, 
som eldad för ditt lov skall se med lika blygd 
din spira sträckas ut till dårar, som till trälar. 

Men I, som bindelen på deras ögon lagt, 
anförare! – vad är den lön I efterleten? – 
Jag ser det – Ryktbarhet! allt lyder då din makt 
och dåren, dåren själv vill nå odödligheten! 

Välan, den väntar er. Oss väntar i dess famn 
den lagerkrans som mig, den tistel som er kröner – 
Hör det, o Eftervärld! Jag offrar deras namn 
till åtlöje för dig, och dina söners söner!

fredag 28 januari 2011

Fabriksarbeterskan (Yrkesvisa 6)
















Så fattiga, fattiga voro vi små,
fast mor hon arbetade trogen;
men ack, huru rika vi voro ändå,
när fria vi sprungo i skogen!
Vi voro som fjärlar i rosornas knopp,
vi hade ju sol,
hög himmel och grönska,
blå sjö och musik i var gungande topp.

Nu stå vi som fattiga fångar i band,
fastkedjade vid mekaniken;
vi våga ej röra vår fot eller hand
ett steg från vår plats i fabriken.
En ånga av klister förtynger vårt bröst;
vårt tak är så lågt,
grå murar oss stänga,
det dövande larmet förtager vår röst.

Och spindlarna surra så trolska omkring,
och tråden i rader sig silar,
och rullarna linda sin vitnande ring,
och spolarna flyga som pilar.
Men stumma, orörliga, bleka vi stå,
som mitt i en fors,
och vakta vår rulle
och knyta dess tråd, när den brister ändå.

Maskinen av järn, han besörjer om allt,
som stormen om hösten han viner;
han tänker: vi lyda vad han oss befallt,
och mänskorna äro maskiner.
Osynliga krafter behärska hans gång;
han sliter oss ut,
han spinner vår livstråd,
den löper med rullen och blir icke lång.

Men inom oss lever en böljande värld
av mänskliga känslor och minnen:
den kan icke kuvas, i kedjorna snärd,
den följer ej med våra sinnen;
och tankarna ila som vingade bud
till grönskande skog,
till barndom och frihet,
blå himmel och ovanom himmelen - Gud!


Z Topelius: 


Svarta havets matros

De raska sjömansgossar,
de frukta ingenting,
de hala sina trossar
och segla världen kring.
Och när det brusar våg på våg
och stormen gnyr i mast och tåg,
då sjunga de sin visa,
så glada i sin håg.

På svarta havets flotta
är Nisse lättmatros;
vig är han som en råtta,
så det kan knappast tros.
Där hoppar han från relingen
och kommer upp så svart igen,
så svart som svarta havet,
men lika munter än.

Då plär han hoppa kråka
på skeppets vita däck,
och där hans fötter råka,
där ritas svarta streck.
Kråkfötter blir det visst därav,
men Nisse, han är ingens slav,
han målar ut för alla
sitt kära svarta hav.

Och stundom gör han plumpar
i stället för parad;
då får med pappersstumpar
min Nisse bastonad.
Men stundom, när han simmat käck
och ritat bra på akterdäck,
då får han ylletröja
och torkar varje fläck.

Han går på ben av stickor
med stövelskaft av stål;
små gossar och små flickor
han bäst av alla tål.
Och som han är en lustig tok,
så ritar han i deras bok
ett A, som går på styltor,
ett B, som går i krok.

Kom, Nisse, nu och hissa
din flagg på masten här!
Små barn stå här och gissa
vem du, min Nisse, är.
Nå, säg: du är... Nej, se på den!
Han plumsar i sitt hav igen
och dyker upp och skriver:
God morgon, lilla vän!


Z Topelius:

Skolgossens sommarvisa

Om vintern går nog tabulan,
Euklides och grammatikan,
blott man är flink och trogen.
Men ack, det vill ej mera gå,
när björken lövas, sjön är blå
och göken gal i skogen.

Då bär min läxa rakt åt vägg.
Ett sus av rönn, en doft av hägg
i slitna pärmar flytta.
Det kvittrar på varenda rad,
var bokstav slår så hjärtans glad
en liten kullerbytta.

Geografin, din slyngel, säg!
Paris? Arkangel? Visa väg!
Så ljöd magisterns stämma.
- Ack, vem kan tänka på Paris
och frysa i Arkangels is
när det är vår här hemma?

Men dina siffror, pojke, hör!
Hur bär ditt facit hop, munsjör?
Två gånger två gör fyra.
- Nåd, herr magister, nåd! Ack ja,
jag slog just boll i tankarna
och tog en präktig lyra.

Nej, ingen nåd! Hit med din tass
för hic, haec, hoc och der, die, das
och hundöron i hörnen!
- Ack, hejda plaggans snabba lopp!
Jag drömde att i furans topp
jag flög så högt som örnen.

Så gick det då. Så kom den dag,
när, glad som himlens fågel, jag
flög ut kring fält och hagar.
Ack, fria luft! Ack, klara höjd!
Ack, sol och glans och doft och fröjd!
Ack, sköna sommardagar!


Z Topelius: