Så mycken grannlåt man i världen spårar
som folk beundrar; en blott ser dess krämpa
och törs det stora till ett litet dämpa,
allt medan andras tjusning honom sårar.
Ej nog därmed dock: efter världens dårar,
de tanketomma, måste han sig lämpa,
skall tala liksom de och modigt kämpa
att med ett löje hämma sina tårar.
Min lycka är det och min harm det stillar,
att vad med hemlig gråt jag eftertraktar
och hjärtat åtrår, det kan ingen ana.
Vår värld är blind, som blott det falska gillar.
Jag, som dess hat, dess ynnest djupt föraktar,
går tyst och ensam framåt på min bana.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar