Grotte får trälinnorna

Ur Den nya Grottesången.

På sin tron kung Frode sitter 
i demantprydd purpurrock, 
ser med välbehag hur glitter- 
strödda dansarinnan spritter 
som i rytmiskt rus vid citter- 
knäppars klang och flöjters lock. 
Kanslern-Mammonsprästen kommer, 
gör en sirlig bock, 
säger: större arbetskraft 
kräver Grotte än han haft, 
vida större 
än den förre, 
den han hittills haft. 
Dina trälars kraft förslår ej, 
fastän hundratusen män, 
och den helga kvarnen går ej, 
om ej flere draga den.

Större, större arbetsflock
kräves för de ständigt tyngre,
ständigt tyngre kvarnstensblock.
Giv mig ock trälinnorna,
som de äldre, så de yngre!
Kungen sade: o de yngre,
o de vackra kvinnorna!
Käre präst och kansler, måtte
du förskona dem från Grotte!
Skona dem, min käre präst! -
Nej, de yngre draga bäst. -
Nå, så tag trälinnorna!
O, vad offer gör ej jag för
Grotte! Tag trälinnorna,
märk likväl: med undantag för
glädjelivsprästinnorna,
dansarinnorna!

V Rydberg:

Betlehems stjärna

Gläns över sjö och strand,
stjärna ur fjärran,
du, som i Österland
tändes av Herran!
Barnen och herdarne
följa dig gärna,
Betlehems stjärna.

Natt över Judaland,
natt över Sion.
Borta vid västerrand
slocknar Orion.
Herden, som sover trött
ute å fjället,
barnet, som slumrar sött
inne i tjället,
vakna vid underbar
korus av röster,
skåda en härligt klar
stjärna i öster,
gånga från lamm och hem,
sökande Eden,
stjärnan från Betlehem
visar dem leden
fram genom hindrande
jordiska fängsel
hän till det glindrande
lustgårdens stängsel.

Armar där sträckas dem,
läppar där viska,
viska och räckas dem
ljuva och friska:
»stjärnan från Betlehem
leder ej bort, men hem».
Barnen och herdarne
följa dig gärna,
strålande stjärna.

V Rydberg:

Granen vid din moders hydda

"Var än du fjärran är, så lyss till suset

av granen, skuggande din moders hydda!"
Du helga träd, du alltid sommarprydda,
som stiger himmelssträvande ur gruset,

jag hörde dina ord. Av hjärtat tydda,
de ryckt mig ur det vilda levnadsruset
tillbaka hit till tysta fadershuet -
mer tyst än förr: dess åbor äro flydda.

Här vill jag nu vid enslig härd mig sätta
och lyssna, när utur min barndomssaga
du viskar ljuva bilder i mitt minne.

Men är det vinden, som förskyller detta?
Jag hör den gamla granen endast klaga
och hör dess klagans eko i mitt sinne.


V Rydberg:

Tomten

Midvinternattens köld är hård,

stjärnorna gnistra och glimma.

Alla sova i enslig gård

djupt under midnattstimma.

Månen vandrar sin tysta ban,

snön lyser vit på fur och gran,

snön lyser vit på taken,

endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,

grå mot den vita driva,

tittar, som många vintrar förr,

upp emot månens skiva,

tittar mot skogen, där gran och fur

drar kring gården sin dunkla mur,

grubblar, fast ej det lär båta,

över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,

skakar huvud och hätta -

"nej, den gåtan är alltför svår,

nej, jag gissar ej detta" -

slår, som han plägar, inom kort

slika spörjande tankar bort,

går att ordna och pyssla,

går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,

känner på alla låsen -

korna drömma vid månens ljus

sommardrömmar i båsen;

glömsk av sele och pisk och töm

Pålle i stallet har ock en dröm:

krubban han lutar över

fylls av doftande klöver; -

Går till stängslet för lamm och får,

ser, hur de sova där inne;

går till hönsen, där tuppen står

stolt på sin högsta pinne;

Karo i hundbots halm mår gott,

vaknar och viftar svansen smått,

Karo sin tomte känner.

De äro goda vänner.

Tomten smyger sig sist att se

husbondfolket det kära,

länge och väl han märkt, att de

hålla hans flit i ära;

barnens kammar han sen på tå

nalkas att se de söta små,

ingen må det förtycka:

det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,

ren genom många leder

slumra som barn; men varifrån

kommo de väl hit neder?

Släkte följde på släkte snart,

blomstrade, åldrades, gick - men vart?

Gåtan, som icke låter

gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:

där har han bo och fäste

högt på skullen i höets doft,

nära vid svalans näste;

nu är väl svalans boning tom,

men till våren med blad och blom

kommer han nog tillbaka,

följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om

månget ett färdeminne,

intet likväl om gåtan, som

rör sig i tomtens sinne.

Genom en springa i ladans vägg

lyser månen på gubbens skägg,

strimman på skägget blänker,

tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,

livet där ute är fruset,

blott från fjärran av forsens fall

höres helt sakta bruset.

Tomten lyssnar och, halvt i dröm,

tycker sig höra tidens ström,

undrar, varthän den skall fara,

undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,

stjärnorna gnistra och glimma.

Alla sova i enslig gård

gott intill morgontimma.

Månen sänker sin tysta ban,

snön lyser vit på fur och gran,

snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

V Rydberg:

Cesarernas visdom

Den gåta, samhällslivets sfinx dem förelagt,

de lämnade att gissa ut åt den, som kan,
ur sfinxens stela drag; men vad de visste var,
att hungerns krav på bröd och sinnets krav på fröjd,
de äro makter makten har att räkna med.

Sen dess syns även denna lumpna visdom glömd.

V Rydberg:

Fåfäng skönhetssträvan

(Ur »Vapensmeden»)

Omätligt är ditt tålamod, Natur,
omätligt som det djup du öser ur.
Skall dock till slut din hand ej varda trött
att efterbilda här på tidens ö,
vad i idéens värld ditt öga mött,
när allt vad skönt du bildar måste dö?
Skall hon ej tveka, denna hand, en dag
att över blommans kalk och barnets drag
ett himmelskt skimmer strö, då inom kort
det skimret dör som aftonrodnan bort?
De späde, som du ängelns fägring gav,
o, se dem, moder, hunna till sin grav!

Har än du skådat under dödens krans
på någon fårad pannas valv den glans,
den oskuldsglans du göt på henne? Nej,
på mannens ej, på kvinnans panna ej.
Du alstrar oupphörligt knopp vid knopp,
som var och en skall bli ett vissnat hopp.
Du väver, jämt din vävnad rives opp,
och likväl stannar ej din skyttels lopp.
Att icke längesen ditt mod dig svek
och du förtvivlad ur din verkstad vek
från denna evigt samma grymma lek!

V Rydberg:

Harpolekaren och hans son

(Ur »Vapensmeden»)

Luften tung och dagen varm.
Hed jag haft att vandra,
gossen på min ena arm,
harpan på min andra,
harpan trött vid strängalåt,
sonen trött vid sanddjup stråt.
Vila gott jag unnar
harpan och min Gunnar.

Nu en milsvid tempelsal,
byggd av gran och furu,
öppnar sig med skugga sval,
och jag lyssnar, huru
bäcken sorlar klar och ren,
siskan kvittrar på sin gren,
furudunklet nunnar
för min lille Gunnar.

Dagen dör, en fuktig vind
andas över tegen,
och min gosses väna kind
lutas mot min egen.
Mörknad himmels stjärnebloss
blinka: Gunnar, kom till oss!
Ljuva änglamunnar
viska: du vår Gunnar!

Utur ödesdjupen fram
många källor välla.
En är bittert hälsosam:
det är sorgens källa.
Väl jag vet, du käre vän,
att du dricka skall ur den,
men för lastens brunnar
Gud beskydde Gunnar!

Granen växte stark och rak,
och hon vedergällde
under snöbetungat tak
den, som henne fällde,
milt med brasans ljus och glöd.
Kraftig växt och ädel död,
ber jag, Gud förunnar
sångarbarnet Gunnar.

V Rydberg:

Till ödet

Starrblind är du, mena de forntidsvise;
är du stendöv även, o härskarinna,
dristar slaven klinga ditt lov på lyrans

skälvande strängar.

Dig hans tunga stammar, av skräck förlamad,
dig med iskall fasa hans hjärta känner,
dig hans öga hissnande ser i stjärnors 

tigande ringdans.

Molnens kosa, stormarnas flykt du länkar,
oceanens böljor och folkens härtåg,
drömmens bilder, känslorna, dagens tankar 

lyda din spira.

Släkten födas, släkten i mull förvandlas,
lundars kronor grönska och gulna åter,
varje dramats akt är den förra aktens 

tråkiga härmning.

Stor, sublim, förskräcklig och tråkig ändock!
Är du då, Ananke, så arm på tankar
och din humor tömd i att städse gäcka

trängtande anden?

Släktet, likt Ixion, med gagnlös möda
rullar uppför klippan det tunga hjulet;
målet nära, störtar du hånfull ner det 

åter i dalen.

Kanske själv du gäspar åt lekens tomhet,
kastar hjärtligt ledsen till slut din spira
och en bädd dig reder, o dunkla makt, av

grusade världar.

Varom ej, så frukta, o härskarinna!
Blott en ryckning - slaven är fri och varje
länk, som rytmiskt skramlat till hånfull lovsång,

slänger han från sig,

tänder upprorsfacklan vid hjärtats lågor,
fattar svärdet, slipat i tankens verkstad,
störtar dig och ägnar åt Gud sin fria 

manliga hyllning.

V Rydberg:

Grotteproblemet

Ur Den nya Grottesången.

Gör med minsta kraftförslösning 
guld av muskelenergi! 
Det var frågan. Här dess lösning 
i praktik och teori. 
Grottes hållande i gång 
dagen lång och natten lång 
kräver, i ett överslag, 
tio tusen liv per dag. 
Var sekund, dess draghjul dansar, 
skänker guld åt Frodes tron 
och ger tempelguld och plansar 
åt hans dyra religion. 
Slika massors närande 
vore för besvärande, 
tid- och guldförtärande. 
Utan vederlag förbrukad 
arbetskraft är billigast. 
För envar av kvarnen slukad 
fös en annan fram i hast! 
Varför ock en lag förkunnar 
statsaritmetikens dom: 
ej ett bröd åt deras munnar, 
ej en dryck åt deras gom!

Drevs du inom Grottes stätta,
vräks du ut som lik.
Grymhet är det ej i detta,
blott aritmetik.

V Rydberg:

Jungfru Maria i rosengård

Maria drömmer i rosengård,
på vägen till Tabor från Nasaret,
hon drömmer om stundande modersvård
åt en leende gosse av Davids ätt.

Över jungfruns drömmar är himlen blå
och sjunger i linden en fågelkör,
medan höstmoln driva i flockar grå
för klagande vindar därutanför.

Därinne är rosornas skara ung;
den vissnar ute på Jisreels slätt.
Därute är gången av tiden tung;
vid drömmerskan smyger han tyst och lätt.

Därute är träldom och våld och kiv,
en döende värld, av synder frätt;
därinne drömmar om evigt liv,
om frid på jorden och mänskorätt.

Maria vaknar i rosengård
- det blixtrar över Genesaret -
och sömmar en linda med blodröd bård
åt folkmartyren av Davids ätt.

V Rydberg:

Din sorg är din

Du mänskobarn, hur tung din lott du känne, 

sök ej hos dina svaga likar tröst! 

Lägg ej din sorg på redan tyngda bröst! 

Din sorg är din, och du bör bära henne.

V Rydberg:

De badande barnen

Und jene himmlischen Gestalten
sie fragen nicht nach Mann und Weib."
-- Goethe.

Tusenskönor och konvaljer växa ända intill randen
av en liten bäck, som glider genomskinlig över sanden;
häggen, höljd av vita blommor, doftar där invid på ängen,
och mot vattenliljan sänker lönnen sina gyllne hängen.

Liten pilt och liten flicka sitta där på blomstertuva,
sedan de på ängen länge flugit kring som hök och duva.
Gossen säger: »jag vill bada, ty här är så varmt och soligt.»
»Sval är bäcken,» säger flickan; »låt oss bada! det blir roligt.»

Gossen lämnar sina strumpor och de andra näpna plaggen
kastade omkring i gräset, lögat nyss av morgondaggen.
Byxorna med de av mamma sydda granna axelremmar
visa ännu, där de ligga, rundningen av piltens lemmar.

Vid den slarvens sida lägger liten tös med ordningssinne
ned sin vackra skära klänning, silkesduk och kjol och linne,
lägger sedan allra överst bandbeprydda sommarhatten.
Och med glädjerop nu båda springa i det klara vatten.

Se, de muntra barn till mötes bäckens klara bölja hoppar,
smyger sig med smek och kyssar kring de täcka, friska kroppar,
flyger upp i stänk omkring dem, så att tusen pärlor glimma,
när den glade pilt försöker lära lekkamraten simma.

Lär hon det, så har han lovat fylla hennes korg med nötter.
Hur hon sprattlar nu och sparkar med de knubbigt nätta fötter,
hur hon sträcker ut den ena och den andra trinda armen,
medan hon på gossens händer vilar med den späda barmen.

Sparvemamman, som i lönnen nyligen sin boning fäste,
tittar kvittrande på barnen över kanten av sitt näste,
tycker: »fast de ej ha vingar, ha de ändå samma gamman,
som då jag och sparvepappa plaskade som ungar samman.»

Och när lärkan, som i rymden vilar på de sträckta vingar,
ser det oskuldsfulla paret, slår hon till en drill, som klingar
likt ett eko av det jubel, som i tidens första stunder
höjdes av den första lärkan över paradisets lunder.

V Rydberg:

Vattenplask

Invid palatsen
lagunens vatten
melodiskt skvalpar
i sommarnatten.

En solbrynt gosse
i sliten kappa
behagligt vilar
på dogens trappa.

Och böljan viskar
invid den lille,
som något hemligt
hon säga ville.

»Se kungasonen!
Se gudars like!
Men skall han ärva
sitt kungarike?

Hur än vi vandra
kring världens länder,
vid havets kuster,
vid floders stränder,

vi ana furstar,
där barn vi blicke,
men vuxna kungar
vi finna icke.»

V Rydberg:

Kantat

vid jubelfest-promotionen i Uppsala den 6 september 1877

Kör

Ur nattomhöljda tider
emot ett mål, fördolt för dig,
o mänsklighet, du skrider
i sekler fram din ökenstig!
Din dag är blott en strimma,
som lyser blek och matt ---
se, framom henne dimma
och bakom henne natt!
Och släkten, där du tågar,
i öknen segna ned,
och bävande du frågar:
allsmäktige, vart bär min led?
I jordens syner röjes,
att allt här nere ändligt är;
och då till himlen höjes
din forskarblick, du spanar där,
att solars banor stäckas,
och världar gå i kvav,
och stjärnsystemer släckas
i eterns djupa hav,
Du hörer röster ropa:
allt är förgängelse,
och tid och rum tillhopa
ett hemskt oändligt fängelse.

Recitativ

Och dock, om du i tvivel sjunkit ner
och dröjer dystert grubblande vid vägen,
du griper åter ditt baner
och bär det genom öknen oförvägen.
Vad mer, om spejarblicken ser,
hur bort från fästet tusen solar fejas?
Vad mer, om stjärneskördar mejas
som gyllne säd av tidens lie ner?
Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,
det är en skörd, som undan honom bärgas,
ty den hör evighetens rike till.
Gå fram, du mänsklighet! var glad, var tröst,
ty du bär evigheten i ditt bröst.

Arioso

Varje själ, som längtan bränner
till vad ädelt är och sant,
bär uti sitt djup och känner
evighetens underpant.
Blir vad själviskt är förgätet,
blir inom dig gudsbelätet
härligare danat ut
genom släkte efter släkte,
skall, hur långt än öknen räckte,
du Jordanen nå till slut.

Kör

Blir vad själviskt är förgätet,
blir inom dig gudsbelätet
härligare danat ut
genom släkte efter släkte,
skall, hur långt än öknen räckte,
du Jordanen nå till slut.

Theologia

(Exod. 17. I Kor. 10:4.)
Tvivlar du, att där i fjärran väntar ett förlovat land?
Smäktar du av tärst och dignar hopplös ned i hetan sand?
Se, då manar Moses-staven vatten fram ur klippans häll ---
därför genom öknen framåt, mänsklighetens Israel!
Staven har du än, som öppnar helga källan, där han slår;
klippan - vilket himmelskt under! - följer dig, var än du går.
Böj ditt knä vid hennes flöden, känn, hur hennes rena våg
svalkar dig med underbara krafter för ditt vandringståg!

Juris prudentia

(Exod. 19)
Som för heta ökenvinden virvla moln av stoft och damm,
så drev Israel från Horeb än i lösa skaror fram.
Kan det tåget nå Jordanen, när ej ordning är däri?
Se, då reser sig mot himlen blixtomstrålat Sinai!
Berg och dälder återskalla åskans dån och lagens röst,
och ett genljud svarar amen ur de häpna mänskobröst,
och de lösa skaror växa, sedan rätten fått en tolk,
växa till ett härligt rike, växa till ett heligt folk.

Medicina

(Num. 21:6)
Nu kring lagens tabernakel går ett enat folk sin ban,
bryter genom svärd och lansar fram mot frihetens Jordan.
Men vi blekna kämpeskaror? Varför sjönk baneret ned?
Lömska feberormar smyga härjande i härens led.
Var är räddning? Här är räddning! Se det tecken Herren gav,
se, hur kopparormen glänser, slingrad om profetens stav!
Och, som Israel går frälsat av den helande symbol,
vandre friska, starka släkten fram mot mänsklighetens mål!

Philosophia

(Exod. 13:21, Deut. 34)
Vandre visa sköna släkten mot det mål oss Herren satt!
Men hur finna rätta vägen genom hägringar och natt?
Se, en eldstod visar stråten, när han är av mörker skymd;
det är tankens ljus, som lyser folket genom nattlig rymd.
Se, i dagens kvalm framför oss drar en stod av skyar; men
skyn är vävd av idealer, Herrens ande är i den.
Siarn står på diktens Nebo, jublande från bergets kam:
Salem, Salem ses i fjärran! Fram till fadershemmet, fram!

V Rydberg:

Träsnittet i psalmboken

 

Jag hade min första psalmbok fått,

en prydlig med silverspänne,

och sprang en söndag - jag minns den gott -

så glad till kyrkan med henne.

Jag minns den dagen

hur gatan sken

av vårdagg tvagen

så blank och ren;

hur frisk och grön

vid hemmets vägg

stod blommande skön

syren och hägg.

O, vad fägring, doft och ljus!

Himlen log,

folket drog

högtidsklätt till Herrens hus.

Se, kyrkotornets gyllene kors,

det flammar av solens lågor! 

Där uppe brusar det ut en fors

av malmens skälvande vågor.

Mot fjärran blånande

Visingsö

flyr klangen dånande

över sjö,

som är en spegel

av eterfärg

för skyar, segel

och gröna berg.

Bing bang, bing bang! 

Den hela stad

tar ett bad

i ljus och doft och klockors klang.

Bland åldriga trän står hög och sval,

med Sveas vapen och Götas

i mejslad granit, stadskyrkans portal,

där högtidsskarorna mötas.

Där såg jag vandra

i syskontåg

bredvid varandra

hög och låg;

de voro nog skilda

till stånd och id,

men samma milda

söndagsfrid

låg över alla pannor dock.

Ur skolan skred,

led vid led,

barhalsad och rosig en gosseflock.

Jag följer skaran, som allvarsam

och tigande kosan länkar

på gravstensbelagda gångar fram

bland pelarrader och bänkar.

Där såg mitt öga,

hur dagern skalv

in under de höga

skumma valv.

Men korset stod

med törnekrans

som i en flod

av himmelsk glans

långt bort i korets samlade ljus.

Orgelns gång,

folkets sång

fyllde templet med toners brus.

Jag tog min psalmbok och öppnade den

med högtidsstämning i sinnet

och såg ett träsnitt - och ser det än

bevarat troget i minnet.

Det föreställer

kung David själv

vid Kidron eller

Jordanens älv,

han spelar för Herran

en psalm med fröjd,

konturen i fjärran

är Sions höjd. -

Det var i konstväg ett underligt ting

i Lundströms maner,

från hans atelier,

den gamle Lundströms i Jönköping.

Men då, vad skönhet jag såg däri!

Med vilka färger på stunden

min andaktsbävande fantasi

belagt den suddiga grunden! Vad safir-ängar

och blåa berg!

Kung Davids strängar

ha solens färg,

från harpan springa

där gnistor ut,

som tona och klinga

och dö till slut

i orgelböljors väldiga dån.

Till harpans slag

hörde jag

rösten av Isais krönte son.

Jag hörde hans röst i folkets sång:

"min frälsade själ skall svinga

till Salems himmelska berg en gång,

där änglaharporna klinga."

Jag såg på mitt blad,

hur bergkonturn

i solens bad

steg mot azurn;

jag hörde och såg

av lärkors mängd

ett jublande tåg

till salig ängd.

Min längtan fick även ett vingepar

och flög, hon ock,

i lärkors flock

mot Sion, som glänste i eter klar.

Hon flög över lundar av oljeträn

och Kanaans byar och städer,

ur vilka skaror tågade hän

med palmer och högtidskläder

på cederfransade

stigar fram

med offerkransade

vita lamm;

i väster glimmade

havets ban,

där skeppen simmade,

svan vid svan.

Men jorden syntes allt fjärmare,

och Salem stod

i luftens flod

med gyllne tinnar allt närmare -

Med gyllne tinnar i eter skön

och fladdrande fanor otaliga,

där susade vingar på murens krön,

där svävade skaror av saliga.

Och där, och där!

Jag ser det grant;

där vinkar en kär,

en väl bekant,

en härligt klar

och skär gestalt,

den döda, som var

en gång mitt allt.

Jag flyger att vila i hennes famn,

att sänka varm

till modersbarm

min längtans bävande lärkehamn.

Men nu, ack nu tog psalmen slut,

nu stannade orgelströmmen,

mitt träsnitt var färglöst som förut,

och jag satt vaknad ur drömmen,

och templet stod där

mörkt och kallt -

jag saknar min moder

överallt.

Hon var där väl,

hon var nog när

min barnasjäl,

men sågs ej där,

den älskade uppenbarelse,

och hjärtat frös

i moderlös

och vinglös stackars varelse.

Det var ett moln, som kom och gick

med skuggor ute och inne,

med skymning i kyrkan ett ögonblick

och skymning i barnets sinne.

När molnet flytt,

kom ljus på stund

i lynnet på nytt

och korets rund.

Jag tänkte på henne,

som nyss jag sett,

och kände vi tvenne

voro ett.

Det var en hälsning från Salems stad,

var solglimt, som

i kyrkan kom

mellan fönsterskuggande almars blad.

Och länge var gamle Lundström mig

en mästare utan like:

hans träsnitt ju gömde inom sig

ett strålande skönhetsrike.

Fra Giovanni!

Vad innerligt

jag sedan fann i

din pensels bikt

var förebådat

av vad med fröjd

som pilt jag skådat

i Lundströms slöjd.

Och vad jag kände vid gubbens grav

jag känner än:

tack, du vän,

du barndomsvän, för vad du gav!

V Rydberg:

Skogsrået

Han, Björn, var en stark och fager sven

med breda väldiga skuldror

och smärtare midja än andra män -

slikt retar de snöda huldror.

Till gille han gick en höstlig kväll,

då månen sken över gran och häll,

och vinden drog

med hi och ho

över myr och skog,

genom hult och mo;

då var honom trolskt i hågen,

han ser åt skogen och har ej ro,

han skådar åt himlabågen,

men träna de vinka och nicka,

och stjärnorna blinka och blicka:

gå in, gå in, gå in i vinande furumo!

Han går, han lyder det mörka bud,

han gör det villig och tvungen;

men skogens dvärgar i kolsvart skrud,

de fara med list i ljungen

och knyta ett nät av månens sken

och skuggan från gungande kvist och gren,

ett dallrande nät

i ris och snår

bak vandrarens fjät,

där fram han går,

och skratta så hest åt fången.

I hidena vakna ulv och lo,

men Björn han drömmer vid sången,

som runt från furorna ljuder

och viskar, lockar och bjuder:

gå djupare, djupare in i villande gåtfull mo!

Nu tystnar brått den susande vind,

och sommardejlig är natten,

och vällukt ångar från blommig lind

vid tjärnens sovande vatten.

I skuggan hörs ett prasslande ljud:

där böljar en skär, en månvit skrud,

där vinkar en arm,

så mjäll och rund,

där häves en barm,

där viskar en mund,

där sjunka två ögon i dina

och leka så blå en evig tro,

att alla minnen försina;

de bjuda dig domna och glömma,

de bjuda dig somna och drömma

i älskogsro i vyssande sövande furumo.

Men den, vars hjärta ett skogsrå stjäl,

får aldrig det mer tillbaka:

till drömmar i månljus trår hans själ,

han kan ej älska en maka.

De ögon så blå i nattlig skog

ha dragit hans håg från harv och plog,

han kan ej le

och förjdas som förr,

och åren de se

in om hans dörr,

men finna ej barn och blomma;

han vesäll åldras i öde bo,

kring härden stå sätena tomma,

och väntar han något av åren,

så väntar han döden och båren,

han lyss med oläkeligt ve till suset i furumo.

I klostercellen

Gamle munken putsar lampan, styrker sig ur fyllda kannan.
Han kan pränta, han kan dricka fullt så väl som någon annan,
för det ena kära värvet har han ej det andra glömt:
fyllt har gubben mången kodex, flere bägare han tömt.

Se, nu textar han så flitigt med en gulnad bok framför sig,
tryggt utöver pergamentet konstförfarna handen rör sig,
och av barnslig glädje lyser, då han ser sitt vackra pränt,
gubbens panna, själv ett åldrat, skrynkligt, gulnat pergament.

Vad han skriver, vilka tankar, bryr den gamle icke mycket;
riklig avskrift och siratlig är för honom huvudstycket.
Åt var kapitäl, som lyckats, ler han glad och hämtar kraft
till ett "vidare i texten" ur de milda druvors saft.

Medan så sitt kall han sköter, är den tysta cellen vorden
hylsan kring ett frö, som fälldes av ett ädelt träd till jorden,
handen kring en liten låga, flämtande för vind och drag,
liten låga, som skall varda stor en gång och göra dag.

Om han visste vad han verkar, kanske skulle då han kasta
pennan med ett "hjälp, Maria!" och till bönkapellet hasta.
Ej du vet det, dogmens fånge, att du frälst ur glömskans hand
formeln, som en dag skall lösa andarne ur dogmens band.

Ensam är du ej i cellen: tyst, osynlig, vid din sida,
dväljs ett sändebud från Honom, vid vars fot eoner bida.
Det är han, som styr din penna, där hon går så segerrik
fram att rädda Platos himmel och Perikles´ republik.

Drick, du gamle! ljuvt är vinet, och det fröjdar dig i själen,
och gör färdig, förrn du somnar, den där nya kapitälen!
Över tusenårig avgrund så en bro du stilla slår
mellan tusen år bakom dig och framför dig tusen år -

bron för tanken, som skall grusa fängseltorn och krossa bojor.
Men i mörker höljas ännu herrars slott och trälars kojor,
genom klostergluggen skimrar gamle munkens lampa matt,
och utöver världen skrider medeltidens stjärnenatt.

Hesiodos´ råd

Bön med lyfta händer är ej nog, 

lantman, då du ber för jordens gröda. 

Bed med handen på din plog! 

Då välsignar bönens kraft din möda.

V Rydberg:

Svårmodets son

Vart han går, av nattliga moln betäckes
himlen, fågeln tystnar och ängen gulnar,
källans sorl förstummas, och kalken sluter
doftande blomman.

På verandan vid havet

Minns du de skymnande böljornas suck, att vid målet de hunnit
endast en jordisk kust, icke det evigas strand?
Minns du ett vemodssken från himlens ovanskliga stjärnor?
Ack, åt förgängelsens lott skatta de även till slut.
Minns du en tystnad, då allt var som sänkt i oändlighetsträngtan,
stränder och himmel och hav, allt som i aning om Gud?