lördag 30 april 2022

Vintern rasat ut bland våra fjällar













Vintern rasat ut bland våra fjällar,
drivans blommor smälta ner och dö.
Himlen ler i vårens ljusa kvällar,
solen kysser liv i skog och sjö.
Snart är sommarn här. I purpurvågor,
guldbelagda, azurskiftande,
ligga ängarne i dagens lågor,
och i lunden dansa källorne.

Ja, jag kommer! Hälsen, glada vindar,
ut till landet, ut till fåglarne,
att jag älskar dem, till björk och lindar,
sjö och berg, jag vill dem återse;
se dem än som i min barndoms stunder,
följa bäckens dans till klarnad sjö,
trastens sång i furuskogens lunder,
vattenfågelns lek kring fjärd och ö.

Lyssna vill jag, huru vinden susar
uti halvutspruckna björkars lund,
spegla mig i sjön, där anden krusar
med sin köl det månbeglänsta sund,
och i famnen av naturen drömma
vårens dröm, som ingen tröttat än,
och min sorg i jaktens lund förglömma,
fri som skyn där uppå himmelen.

Forsen kastar sig i havets sköte,
se, hur vild, med vilken stämmas dån!
Är det ej, som hela Mälarn göte
åter på en gång sitt rika lån?
Och han är likväl så hög om kvällen
som om morgonen, och tusen år
fylla honom kanske än från fjällen,
lika rik och härlig varje år.

Och med varje maj hans holmar gunga
sina kronor i den klara våg,
och i varje vår hans fåglar sjunga
lika ömt med lika eldig håg.
Skulle jag, när hela världen svärmar,
sköna vår, blott jag ej le med dig?
Och en snöbäcks sorl, den klippan härmar,
var dock fordom nog att locka mig.

Nej, åt landet, bröder! Tjädern knäpper
nu var morgon i sin furulund.
Vad, om jägarn kopplet varsamt släpper
blott till ögonfägnad på en stund?
Låt oss njuta, låt oss vara glade!
Friskt och härligt hornens toner gå.
Den, som hjärta nu att jaga hade
endast på en timma eller två!


H Sätherberg:
Herman Sätherberg

På Abraham Rydberg


Stockholms redd är som en spegel
sista dagen i april.
Båtar små med vita segel
invid slussen lägga till.

Solen ler och brustna skyar
spegla sig i Mälarvåg.
Inga flera hagelbyar
lantmannen gör mörk i håg.

Och på redden färdig riggad
ligger det en stolt fregatt.
Varje segel är uppjiggat,
varje rå i fyrkant satt.

Blanka äro skeppets stänger,
blank är mässingen också.
Flaggan, som från gaffeln hänger,
den är gul och himmelsblå.

Och vid skeppets sida gungar
roddarbåten så galant,
full med glada Stockholmsungar,
som vill´ upp i rigg och vant.

Invid fallrepstrappan blänker
nätta jiggen, vit som snö.
Och i den skeppsgossen tänker
på sin färd på klarblå sjö.

Gossarne i jiggen voro
Uhr och Sabelfält och Öhrn,
unga Cronstedt, dito Uggla,
och jag själv, som satt i för’n.

En matros vid byssan blossar
“Gefle vapen” — tidsfördriv.
Lyss, nu blåses fallrep, gossar —
nu på däcket blir det liv.

Kapten Silfversparre träder
ned ifrån kommandobron.
Uniformen, vad den kläder
denna buss av skrot och korn!

Ned för skurad fallrepstrappa
går han i ett glatt humör
i sin långa vida kappa —
varje sjögast gör honnör.

Hämta skall han goda kungen,
Sveriges kära, gamla kung,
skalden, ärad och besjungen,
älskad utav gammal, ung.

Vilken brådska på fregatten,
vilken högtidsdag, vad ståt!
Än jag ser på solkysst vatten
invid Rydberg båt på båt.

- - -

Vid Räntmästartrappan man står i kö
och väntar på Rydbergs båt.
Där kommer den; glänsande vit som snö
så fort den skjuter framåt.
Vad spänning i leden — nu bär det löst —
man hurrar med röst så stark,
ty ned ifrån slottet så anspråkslöst
kommer Sveriges gamle monark.

Han kommer till kajen så rak i rygg,
han hälsar på folket nu.
Han blickar omkring sig så glad, så trygg,
som vore det jag, ja, du.
Han älskar sitt folk, det ger honom fröjd
att se det på detta vis,
och därför går han bland massan så nöjd,
förutan hemlig polis.

Blott svenskarnas konung kan gå så där,
förutan vakt eller svit.
Men trohet bor inom svenska skär,
ej sveket törs smyga dit.
Ty folket däruppe i höga nord
är nu, som i forna dar,
sin konung trogen, och på denna jord
dess like ej skådats har.

Han viftar till skaran, och går burdus
i jullen, man gör honnör;
och böljorna glittra i solens ljus,
i fjärran snart sorlet dör. —
Nu blåses det fallrep på Rydbergs däck;
vad brådska hos gammal, ung!
Och Silfversparre, kaptenen så käck,
välkomnar sin kära kung.

På Rydberg han träder med sådan lust,
som vore han yngling än,
som skulle han ut och hava en dust
på havet bland sina män.
Nu mönstring på skolskeppet hålles snart,
han kommer med lätta fjät —
då dånar från hundrade munnar klart
ett: “leve Hans Majestät!”

Och gossarna stå på sin post ombord,
hur varmt deras hjärtan slå.
De vänta på kungens kommandoord;
lyss: — “äntra upp och beslå!”
han ropar, och genast i rigg och vant
de äntra, ty allt är klart,
till rån, som brassad är i fyrkant,
där seglet beslås med fart.

Och konungens öga så vänligt log,
och blicken var full av ljus.
Så stolt och så lycklig, förstår du nog,
blev gossen i sjömansblus.
Och minnet om detta besök ombord
på Rydberg ej glömmer han,
och kungens allvarliga avskedsord
han minnes ännu, som man.

F A Bloom:

fredag 29 april 2022

Klagevisa över denna torra och kalla vår


En torr och kall vår gör sommaren kort
och vintrens föda fördriver.
Gud hjälpe, som rår, si våren går bort
och liten glädje oss giver.
Sol varma, förbarma! Hos vädret torrt
nu kölden sommaren river.

Gott majeregn giv, lät dugga tätt ner,
lät varm dagg örterna fukta!
Oss torkan bortdriv, lät frostet ej mer
de späda blomsteren tukta!
Var nådig, var rådig! För dem jag ber,
som Herran tjäna och frukta.

Lät väderet kollt och torkan oblid
ej tvinga rosorna röda,
lät åkeren stolt ej läggjas så nid,
att han ej bondan kan föda!
Bevara från fara i allan tid
den späda jordenes gröda!

Lät himmelens port utvidga sin gång,
hjälp molnen högre uppstiga,
lät höra oss fort skön näktergals sång,
som kölden tvingar att tiga!
Lät sjunga de unga med stämmor mång!
Lät barnen dansa och niga!

Lät dansa å rad folk, stora och små,
lät färla sommarens färlor!
På blomster och blad lät tillra och stå
de våta himmelska pärlor!
Lät kvittra, lät tittra steglitsor små,
hos granna svenska sädsärlor!

Giv glädje och tröst, lät lärkjan ej dö,
lät leva sommarens svala!
Hugsvala vart bröst på Sveriges ö,
som nu mån sorgeligt tala!
Giv sommar, giv blommer, giv gott grönt hö,
lät göken ropa och gala!

Mot gryningen blek, mot dagningen blid,
när natt och dag sig åtskilja,
lät höras mång lek om sommarens tid,
djur dansa, spela och gilja!
I strömmer ej glömmer mång lax, mång id,
mång fisk tå hava sin vilja!

Gör dagen oss lång, gör natten oss klar,
lät duggregn varma nerfalla
och locka till sång den fågel som har
tyst varit vinteren kalla!
Lät klinga, lät springa mångt hjon, mångt par,
lät fröjdas människor alla!

Gack fruktbar oss upp, gack fruktbar oss ner
och hälsa byar och städer!
Mång åkermans kropp tå gläder sig mer,
som går i tunna linkläder.
I dalar trast talar och mång mun ler
och mång trumpetare kväder.

Ja, ljuvliga sol, tu fattig mans vän,
som titt sken ingom villt spara,
lys uppå vårt bol med sommar igen,
lät köld och torka bortfara!
Nu längta, nu trängta kvinnor och män
att gå i solskinet klara.

Gör sorgen oss kort, bliv åkermans vän,
lät grönska skogar och dalar,
driv torkan oss bort, giv vätskan, som än
mång bondes hjärta hugsvalar!
Lät sjunga mång tunga om fröjd igen,
som nu bedröveligt talar!

Lät skogen stå grön, lät jorden få fukt,
se till, att oss intet trängjer,
lät fläkta en skön och härlig en lukt
av skogar, åkrar och ängjer!
Lät kransas, lät dansas med fröjd och tukt,
lät bäddas brokota sänger!

Lät gräset bli blött och blomsteren skön,
lät dansa lilla lekatten,
lät fläkta oss sött vitt ut uppå sjön,
lät skönt vär blåsa på hatten!
På ängen giv sängen i gräset grön
åt dem, som färdas om natten!

Lät ämbetsmän få rätt bruka sin hand
och trygg på resa sig giva,
lät köpmänner gå till vatten och land,
tit de helst handelen driva!
Av rosor och kosor ibland all stand
lät mången fröjdefull bliva!

Lät dagen bli varm! Mång herde tå står
i mång grön, lustigan skugga
och rester sin arm åt getter och får.
På bär och äpplen lät tugga!
Från plogen åt skogen, så vitt han når,
lät oxen titta och glugga!

Släpp boskapen vall, lös oxen ur bås,
driv fä och fänat åt skogen!
Lät öken få stall in under Guds lås,
lät bonden glädjas vid plogen!
Höst mustig gör lustig, lät säden fås
av åkren ymnig och mogen!

Lät grönskas hans får, lät blomstras hans äng,
hjälp fylla bingarna blotta!
När bonden själv rår, får krigsman ock säng
att vila lemmarna trötta.
Still vreden, giv freden! Mång piga, mång dräng
tå glädjas över all måtta.

På blomster och löv lät stimma de bi,
som draga honungen söta!
Men luften blir döv av buller och skri,
där sig två krigshärar möta.
Still vreden, giv freden, Gud statt oss bi,
som bäst kan fienden stöta!

Tu råder om krig, tu råder om allt,
tu rår om himmelens fäste.
Ty vill jag ock tig allt hava befallt.
Hjälp oss till fot och till häste!
Gör frodigt, frimodigt, vad nu är kalt!
Tu vest allena vårt bäste.

Vi have, o Gud, tig syndat emot,
förlåt oss bristerna svåra!
Vi vele titt bud med bättring och bot
nu följa dagarna våra.
Lät falla med alla tin vredes hot,
och dämp allt, vad oss kan dåra!

Dämp vällusten ner, tin gåvor oss lär
alltid rätt nyttja och bruka!
Och äntlig jag ber, hjälp deras besvär,
som tuktigt sina bord duka
och hjälpa, ej stjälpa den hand, som bär
en tom och söndrigan kruka!

Giv dem ett gott år, dem lyse tin sol,
som årsens tider vet dela,
dem månen ock gå, i år som i fjol,
att ny och nedan ej fela!
De andra lät vandra till tomma bol,
som aldrig hjälpa sjukt hela!

Ja visst gör det ont när knoppar brister


Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är som värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädens knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
 
K Boye:

torsdag 28 april 2022

Rudbecks Atlantica

























1. 

Den resande vid norra polens hav 
fann under blekrött sken från norrskenslågor 
en mastodont vid bottenfrusna vågor 
med snö betäckt i tusenårig grav. 

Vad har urvärldens jätte närt sig av? 
Det är ett spörsmål, som bland andra frågor 
bekymrar zoologiska förmågor -- 
petrifikaterna ge ingen klav. 

Så gamle Rudbeck, forskarn drar med iver 
ur seklers damm och glömska din foliant, 
litteraturens urvärldselefant! 

Fossile patriot! Du gåtlik bliver 
för den, som ej sitt hjärta värmt, som du, 
hos segerfanor, ack, som multnat nu! 


2. 

Slå upp en sida uti Rudbecks bok: 
På bistert allvar gamle herrn bevisar 
att paradiset låg bland svenska isar, 
att Roma burit Sveafolkets ok. 

Den tvivla vågar, vore ju ej klok: 
slik hädare han väldeliga risar 
och, glädjestrålande, sin lycka prisar 
att vara Sveriges son -- sublime tok! 

I sin Atlantica han inrymt spalter 
åt en latinsk version, som skrider tung, 
lik romarslaven bak nordmannakung. 

Jag tror mig se liktorernes gestalter, 
som följa Thidrik, konungen av Bern; 
rebellen bäve! de ha spön och järn.

Carl snoilsky stick.jpg

Gud, vi ber för Vattenfall

Gud, vi ber för Vattenfall och jordbruksministern
att du för dem tillrätta.
Var var de, när du lade jordens grund och lät vattnen strömma?
Vet de tiden för renkorna att föda?
Vet de var renbetena finns?
Var det de, som gav sångsvanen dess häckningsplatser?
Herre, hjälp samerna till deras rättigheter.
O Kaitum, o Sjaunja, denna stillhet, detta rena vatten,
denna rena luft kan inte mätas i pengar.
De tillhör dig.
Det vet Anders Eriksson-Sjaunja och därför
litar han på dig.
Gud, tala, som när du talade till Job,
tala och rädda din skapelse.

onsdag 27 april 2022

Loppritten












Hej, hopperihoppa!
Jag rider själv på min loppa!
Jag rider att bita
båd svarta och vita,
jag rider att plåga
båd höga och låga.
Båd gosse och flicka
jag ämnar att sticka,
ja, självaste kungen
skall kanske bli tvungen
att klia sin nådiga kropp.
Det finns ingen gräns för mitt hopp.
Hej, hopperihoppa!
Jag rider själv på min loppa!

H Hamilton:

Vägskäl
















Den värld jag föddes till blir aldrig din.
I din förmår allt mindre jag se in.
Omärkligt skilja
sig våra händer
och tyst din vilja
mot min sig vänder
och sakta fjärmar sig din väg från min.

Det är en gammal visa, men ändå:
I dag, när jag till skolan sett dig gå,
och återvände
till arbetsbordet,
på nytt mig brände
det nötta ordet,
att ingen kan den andra helt förstå.

När du har suttit i mitt knä ibland,
har jag emot ditt hjärta tryckt min hand.
På skämt du fattat
min hand: Låt bli mig!
och fast jag skrattat,
det gråtit i mig:
O hemlighet, o fjärran, fjärran land!

I tio år har du yrt in och ut
i detta hus. En gång tar leken slut.
Ännu det hyser
vad du kan önska.
Lekstugan lyser
i sagogrönska.
Men hela världen luktar blod och krut.

Den världen rämnar i en blind krevad.
Emot en ny du dansar röd och glad.
Men innan banden
ohjälpligt brista,
jag höjer handen
och till det sista
jag pekar upp mot levande Guds stad.


H Blomberg:
Bildresultat för Harry Blomberg bilder

Ur Recensioner: Leopold

 



















Gravarna kransas med skäl av blommor, som rensas från törnen,
livet ej skiljer dem så; bägge där följa varann.
Alltså, begynnom med dig, av de dina som hövding beundrad
och av dem alla med rätt hyllad som ypperst och störst.

Liten i snille, men täck i talang, kvick, ytlig, behagsjuk,
feen av Galliens konst mötte dig, yngling ännu.
Och du (förlåtligt!) bedrogs av dess glans; på gustaviska hovet
förde du opp med behag Seinens förtrollande nymf.

Äldre, du saknade dock en själ hos den sminkade tärnan,
och du hos britterne då sökte en visare stig.
Ack, men naturen levde ej mer för det skummare ögat,
och för ett skal av etik glömde du kärnan däri.
Nitisk för sanningens ljus, men för trångt avmätande rymden,
tog du av nyttans system rostiga spiran emot.

Se, då förvissnade diktningens vår, och de himmelska stjärnor
söngo för skalden ej mer sfärernas höga musik;
under en is av begrepp slog hjärtat förfruset och fjättrat,
kulet i dimmor försvann solen av andarnes värld.

Dock, när av nordiska bröst de odödliga åter förnimmas,
vare försonat och glömt allt, vad ditt öde förbröt!
Snart ur din grift upplågar i frid en klarnande flamma,
uddig och grann som din vers, tolkar hon lugnt din förtjänst.


P D A Atterbom:
Per Daniel Amadeus Atterbom porträtterad 1831 av Johan Gustaf Sandberg

Nattens beröm


Du tysta natt, du ljuva dvala,
då knappt ett enda liv mig rör,
då jag kan med mig själv få tala
och ingen därav missbruk gör!
Den matta måne då utbreder
sin täckhet på det höga blå
och genom blomstrad skog mig leder
de vägar, som till hovs ej gå.

Långt från allt brak av jordens makter
jag slipper höra tungans mord;
av källors sorl och fåglars takter
jag får så milda vänskapsord.
Vad kan i sådant nöje fela?
Dock jo! Jag kommer ett ihåg:
ack, om jag fick det med mig dela
och min herdinna hos mig såg!


O v Dalin:

Allt haver sin tid

Man svärjer trohetsed till frihetens Messias, 
man ropar stolt, att världen skall befrias 
ur träldomsbojornas och mörkrets nöd - 
men kommer striden så om dagligt bröd, 
och gäller det att göra ord till handling, 
då sker det en förvandling. 
Då återvänder man till köpenskapen 
och allting lågt man svurit från sig nyss, 
och kommer makten så med våld och vapen, 
man överlämnar mästarn med en kyss 
för trettio silverpengar 
till översteprästens drängar.

tisdag 26 april 2022

Den bakvända visan

I fjol vid jul då grisa min ko,då kalva min so,
då drunkna min märr uti solsken.
Jag sadla min stövel, jag smorde min häst,
och sporra band jag på öra.
Så red jag över solen, där skogen gick ner,
där hänk två murknade brömsar,
där hänk två präster, där sång två lik,
där satt två brokota hästar.

Jag låg och jag satt,
jag drömde den natt,
jag drömde den visan var bakvänd satt.

Den döve han hörde, den dumbe han log,
den tumlöse spelte på lira.
Den blinde han skulle gå ut och bese
vad natten hon månde här lida.
Så fick han se en så'n underlig ting,
den handlöse lekte med flickan sin.
Jag låg och jag satt,
jag drömde den natt,
jag drömde den visan var bakvänd satt.

Det var två skator som bygga ett bo,
de bygga ett bo på vår loge.
Det var två hönor som spänna en hök,
de flögo med honom åt skogen.
Laxen han kliver i eketopp,
och rister ner stora lövgrenar.
Och ekorren springer på havsens bott
och välter upp stora grå stenar.
Jag låg och jag satt,
jag drömde den natt,
jag drömde den visan var bakvänd satt.

Huvudskallar på Stäppen


Kring kluvna skallar
som skymta sällsamt bleka,
kring döda tänder
mina tankar leka.

En värld av tankar bodde
i varje fallen,
nu skymtar blott i gräset
den tomma skallen.

En värld av tankar bodde
i dessa hjärnor
som torkat under stäppens
livlösa stjärnor.

I fjärran dova hovslag
i tystnad svinna
och höga silverstjärnor
på fästet brinna.



B Gripenberg:



Fränhetens frasfria visa

                                                                "men till Lyckoprins ett annat ord!"

Lyckoprins, fattar du riktigt?
Skrattprins, de skola dig prisa!
Kransad till hakan - kanderad - 
kallgröna kvistar på stig...
Lyss till min frostiga mening - 
bistert är bittert men viktigt!
Ej för att glädjen förvisa,
ej för att reta och risa -
fränhetens frasfria visa
ville jag gnola för dig.

Tacka vart motstånd, som bringar
hjärta i otakt och mulnar din blick!
Fjäder det skänkte till vingar,
räckte dig värja, som klingar,
bäst som du vapenlös gick...

Gisslaren, strävögd och grå,
ger dig väl örter också.
Icke den sorten med blida
dunster och sötma i saft -
härdar för allt du skall lida,
stärker med malörtens kraft.

Rödvita små gratulanter,
andra med gallgrönt i dragen -
Avund med flaxande minen! - 
lena och kammande stå.
Bäst de på axlarna klappa, 
tryckes du närmare branter.
Där kan du nedstörta slagen,
vänskapsfullt lyftad i kragen...
Lyckoprins, solglad som dagen,
passa de ädlingar små!
När de dig retat att skryta,
mattad du märker att kraften förgått.
Bjällror på narren de knyta...
Då kan du fradga och ryta!
Dåren i båset man fått...

Ruelsen, stormig och grå,
bättre till vägkamrat få!
Gav dig ej glitter att lisa
fåfängan med på din stig.
Fränhetens frasfria visa,
sanningen sjöng han för dig!

B Sjöberg:

Drottningssången (Victoria och Estelle tillägnad)

 



















Ur svenska hjärtans djup en gång 
en samfälld och en enkel sång 
som går till drottningen fram. 
Var henne trofast på allt sätt, 
gör hennes uppgift ljus och lätt, 
ja, värna sanning, fred och rätt, 
du folk av frejdad stam! 

Du himlens Herre, med oss var, 
välsigna drottningen vi har 
och liva på vår strand 
de gamla dygders art igen, 
ja, tron och hoppet, kärleken, 
och låt din Ande vila än 
här över nordanland!

Se även Kungssången!


Kungssången (gamla och nya)





















Ur svenska hjärtans djup en gång
en samfälld och en enkel sång
som går till kungen fram.
Var honom trofast och hans ätt,
gör kronan på hans hjässa lätt
och all din tro till honom sätt,
du folk av frejdad stam.

Du himlens Herre, med oss var,
som förr du med oss varit har
och liva på vår strand
det gamla lynnets art igen
hos sveakungen och hans män,
och låt din Ande vila än
utöver nordanland! 


Alternativ version, kallad "Nya Kungssången" 
(bearb. A.H.):

Ur svenska hjärtans djup en gång
en samfälld och en enkel sång 
som går till kungen fram:
Var honom trofast och hans ätt,
gör kronan på hans hjässa lätt,
ja, värna sanning, fred och rätt,
du folk av frejdad stam!

Du himlens Herre, med oss var,
välsigna nu den kung vi har
och liva på vår strand 
de gamla dygders art igen, 
ja, tron och hoppet, kärleken,
och låt din Ande vila än
här över nordanland!



Dagen


I sin knoppning dagen svällde:
själen spirningsstilla låg.
Ljuset växte, vällde
och i toner
yppigt blommade min håg.

Nu det tystnat. Alla känslor röda,
skimrande likt ängens blom,
tappat färgen, stirra hemska, döda,
i sin frostigt nakna fattigdom.

Skrämd och pinad sjunker anden
sakta i sin grav,
ser mitt liv mot randen
av det gråa intets hav.



En modern Judas

















Du gamle hederlige Judas,
som lät dig silversiklar bjudas
för att din mästare förråda,
du kunde ej hans spiksår skåda!

I skammen, grämelsen och skräcken
du gick och hängde dig på fläcken.
Jag riktigt ser hur du i gungan
som åt dig själv uträckte tungan.

Det var i tider, hedniskt skumma.
Numer vi äro ej så dumma.
Jag såg en Judas häromdagen
och blev av denna skillnad slagen.

Han gick i päls med bisamkrage
och yvdes av sin stora mage,
såg ohängd ut och fet och präktig
och skulle snart bli stadsfullmäktig.

E Lindorm:

Du segern oss förkunnar





















Du segern oss förkunnar, 
du oss förlossat har. 
Dig prise våra munnar, 
o Jesu, vårt försvar. 
Du dödens udd har krossat 
och gravens bommar lossat 
och livet fört därut. 

Du träder fram i ära 
och världen fylls av ljus. 
Dess strålar hugnad bära 
i själva dödens hus. 
Fröjd är i änglars boning, 
på jorden fröjd, försoning 
och ett odödligt hopp. 

Ej graven oss förskräcker, 
den var din bädd också. 
Din milda hand oss räcker, 
hur djupt vi vila må. 
Den dig i livets skiften 
har följt, skall ock ur griften 
upptagas i din famn. 

Lär oss att leva, lida 
som du och dö din död; 
låt oss din hjälp få bida, 
i kampen var vårt stöd. 
Blott den som delar striden 
skall dela segern, friden 
och himlens ro med dig. 

När, Herre, du oss väcker 
den sista morgonväkt 
och du din hand utsträcker 
att döma jordens släkt, 
ljuvt skall din stämma klinga 
och oss det budskap bringa 
att ingen död mer är.

Folket i Nifelhem
















Sällsamt folk bor i Nifelhem,
mjältsjuka männer och kvinnor,
tjäna längtan som tärer dem
troget som präst och prästinnor.
Alla samma slags sådd de så,
alla de saknad skörda,
och som ej vägen var tung nog att gå,
lägga de sten på börda.
Året runt ha de vinter och köld,
snö att vulkaner kyla,
men med frostens och isens sköld
ändock de sinnet skyla.
Skymningen är deras rätta tid,
hågkomst- och avskedstimman,
då deras dröm susar vemodsblid.
Först med den bleknande strimman
dag och sol, som sjunka och gå,
bliva dem riktigt kära.
Nyckfulla lyckan de aldrig förstå
då hennes fackla är nära.
Livets mening läsa de bäst
i den falnande askan.
Glädjen krusas som motvillig gäst,
mutas med guldet i flaskan.
Sinnets fröjd är en drivhusväxt,
vissnar som blomma i kruka.
Blodets språk blir en bibeltext,
lust kallas synd eller sjuka.
Kärlek är ej befrielsens sång,
men ett svårmod gemensamt.
Stolta och blyga på samma gång
bära det bästa de ensamt.
Alla de drömt om en högsta lott,
men sig dock nöja med niter.
Även på samma örongott
hjärtana bli eremiter.
Gömma bak lås sina kostbara ting,
nycklarna själva tappa -
fattiga gå med en kungaring
dold under vardagens kappa,
sitta vid samma bord och se
ljusen långsamt förbrinna,
ständigt mer främmat och fruset le,
aldrig försoningen hinna!
Mognad visdom och strävsamt liv
vira ej krans kring håren,
vassare blott som en slipad kniv
viljan varder med åren.
Hårdare ord och hårdare tag,
strängare självplågarrisen,
men med vilda och brusande slag
känslan än slår under isen.
Kärva och mörka i åldern de stå,
stormslitna furornas likar,
brottas och blöda än gamla och grå
tills deras kistor man spikar.
Så de myllas i frostkall jord.
Tungt döljer snötäcket spåren.
Alla osagda kärleksord
gräset först viskar i våren,
när i suset kring tysta hem
äntligt blir sång deras trängtan -
sången om folket i Nifelhem
med sin begravda längtan.

O Levertin:

Oscar Levertin porträtterad 1906 av Carl Larsson.

För den stora förödmjukelsens timme

















För den stora förödmjukelsens timme vill jag också tacka,
timmen då man ser att man är naken
och utan en grumlande rest av stolthet
låter sig ordnas in
som ett dammkorn i strimman av förunderliga världar -
förunderligt allt, förunderligt hälsan och livet,
förunderligt tak, bröd och vatten,
och mer än annat förunderligt den oförtjänta nåden
av en människas evigt upprättande tillit.

måndag 25 april 2022

Brottstycken

















1.
Ve mig!
Eros själv
mötte min väg.
Evigt osäll
skall jag vandra.

2.
Vårkvällen. - Våren är i allt. Den är i natthimlens stjärnglans. Den tindrar i tiggarens öga, där han sitter i dunklet invid den fuktiga muren.

3.
För genomvandrande av ditt eget hjärtas Hades är det du behöver Lyras hjälp.
Lyra och Hades: det är mänskoliv.

4.
Med ett knippe,
med en handfull
ljus-ord utur mörka
Mänskohjärtat.

5.
- likt juniskyar,
ljuset om juniskyar
nedlysande genom kronan
av en härjad ek.

V Ekelund:
Vilhelm Ekelund 1913

söndag 24 april 2022

Alla föddes vi som bröder



Alla föddes vi som bröder i en by vid Dnjeperns strand,
varför sletos vi då sönder i vårt gamla moderland?
Seklers nöd oss sammandrivit såsom får i samma flock,
uti nödens ugn vi blivit sammansmälta till ett block.
Alla levde vi som bröder - grenar uppå samma stam,
än i norr och än i söder. Söndring räknades som skam.
Samma kyrka kunde samla år från år till sång och bön,
unga sjöngo med de gamla. Psalmen klingade så skön.
Samma tårar alla fällde under ödets gisselslag,
samma ordning alla gällde i vårt fria byalag.
Lett och ljuvt vårt släkte delat under många seklers lopp,
alla som det goda velat hyste samma tro och hopp.
Våra seder, bruk och minnen, traditionen och vår tro,
allt som värmde våra sinnen och gav trevnad i vårt bo.
Frihetslängtan som vi ärvde var ett härligt gudalån,
vi begå, om vi fördärva fädrens arv, ett helgerån.
Stora värden vi förlora, som ej vägas kan med gull,
när som högsta mål vi kora grävandet i jordens mull.
Hjärtat känner fullt av bävan, vad vi mista genom slarv.
Hjälp oss, bröder, i vår strävan att bevara fädrens arv!
Kraftig var vår sammanhållning uti klar och mulen tid,
ingen svårighet och sållning kunde störa sinnets frid.
Hur än oron folken skakat, sporde vi den Högstes skydd.
Fadersögat ömt har vakat över liv och hem och bygd.
Våra fäders levnadssaga är en saga underbar,
gångna släktled se vi draga oss förbi som leva kvar.
Och ur dunklet än de tala, fastän deras röst är låg,
vad de säga oss hugsvalar och upplivar själ och håg.
Ska vår by, som stritt med ära, som soldater i en trupp,
nu den stora sorgen bära att i Sverige höra upp?
Som en eolsharpa låter, Gammalsvenskby, än ditt namn!
Hjälp oss, vän, att samlas åter till en by i Sveas famn!



Vårmorgon

















Jag stod vid stranden av nordens frusna hav.
Det sov i kedjor. Böljorna lågo döde,
och allt var glänsande flackt och tyst och öde,
en stor, en stum, en dyster, en praktfull grav.

Det var om våren, och livets makt var lös,
men frostig drog en vind över isens kanter,
där skeno tindrande tusen diamanter,
och ögat bländades, ack, men hjärtat frös.

En nordvind brusade: säg, var finns en mur
så stark, som min, emot onda vågors lystnad?
Se, här är storhet och makt och glans och tystnad,
lugn, enhet, enkelhet, ordning och natur!

Vårfläkten viskade: denna natur är död;
all denna storhet är blott en frost från polen,
all denna glans är ett ljuget sken från solen,
all denna tystnad är öknens kvävda nöd!

Rebell, vad vågar du?... Men i morgonprakt
steg vårsol, strålande klar, på himlabågen.
Hon såg med älskande blick på frusna vågen,
och tårögd töade isens jättemakt.

Och havet andades fritt med lösta band;
en djup, omätelig suck av sällhet skälvde
från strand till strand och från våg till våg, som välvde,
ändlös och skimrande bort mot himlens rand.

Och där vart fradgande skum och böljors kiv;
en störtsjö svallade vred mot vinternästet;
men hög och segrande lugn steg sol på fästet,
ty dödens makt var bruten, och där var liv.


Z Topelius:

Skall jag mitt hjärtas tro bekänna





Skall jag mitt hjärtas tro bekänna,
så är min otros jämmer all.
Min fröjd och tanke är nu denna,
att satan haver fått sitt fall.
Jag är i Lammets död och blod,
nog salig, helig, ren och god.

Om jag min syn på synden sänkte,
som sänktes ned i Jesu grav,
varpå ej Fadern mera tänkte,
sen blodet rann, det kärlekshav,
så vore Gud förgäves död,
och all hans kärleks överflöd.

Jag finge då i otro dväljas
som trälarna i Tyro sold.
till Jesu skymf och sveda kväljas
i mörksens band och satans våld.
Nej, Lammet står mig bättre an,
min högsta skatt och äkta man!

Om jag till liv är skapad vorden,
om jag är riktigt återlöst,
om jag får ta min Gud på orden,
om Anden över mig är öst,
så står förbundet fast som Gud,
han är min man och jag hans brud.

Jag nekar ej att jag har brutit
förbundet och förstört min del;
jag länge nog hans nåd förskjutit
och gjort vart ögonblick ett fel;
men är hon stor, min syndaflod,
långt större Lammets död och blod!

Si, därav räknar jag min lycka,
att Jesus är till grunden lagd. 
Skall någonting mitt hjära trycka,
ell´ jag för lagen gå försagd,
när jag är Herrans ögonsten,
för Jesu blod som himlen ren?

Att stå i gråt och tandagnisslan,
att gå bestört i mindre grad,
att plågas under samvetsgisslan
och svettas hårt i ångerbad -
det är en smitta i dens mod
som ej värderar Jesu blod.

Min själ mot Jesu vilja mörda,
det vore ju ett fasligt råd;
Guds helga blod och död vanvörda,
det är det största överdåd;
bli skulden till sin egen död,
som frälst, var har man det av nöd?

Skall jag mot nådavalet sträva?
I otro jäva Guds beslut,
vid nådastolen stå och bäva
till satans nöje en minut?
Går jag mot Jesu död och blod
med hjärta kallt och avigt mod?

Min själ då gånge evigt illa,
i tusen fantasier strödd.
Att Jesu blod och mitt förspilla,
jag vore hellre aldrig född.
Bevare Gud mig därifrån!
Till räddning är då ingen vån.

Nej, vara köpt vill mer betyda,
lov ske Guds Lamm, vår vän så visst,
som nakna själen velat pryda
med helga dräkten, som hon mist:
nu är det gjort, nu står som står,
och Herren Gud är Fader vår.

Låt därför hällebergen fasa,
låt jord och himmel gå i grund,
låt mörksens rike därvid rasa;
kom, när hon vill, min sista stund!
Jag blir därvid i ljuvt och lett,
att jag och Jesus äro ett.

Ty är jag nöjd i själ och sinne:
min Jesus mer än Adam är.
Guds Ande vittnar ock därinne
och friar mig från allt besvär.
Jag gör som Luther skrev till mig:
Var man må nu väl glädja sig!

Bort därför, satan, synden, döden!
Jag ler åt allt ert tyranni.
Ligg där du själv i avgrundsglöden,
jag är i Jesus vorden fri
och vilar nöjd uti hans famn:
stryk dädan, om du kan, mitt namn!

lördag 23 april 2022

Förhistorisk jakt


I öster rullar ett brandrött klot
över stelnad trapperuption.
Det är sol över slätter, där mammutfot
gjort hålor i kritformation.
Tertiärtidens dimmor ha vikit hän
i den dunkla prekambriska natten,
men dess barrskogars kåda glittrar än
som bärnsten i klargrönt vatten.

I land där makairodus rovgirig smög
bakom lippidodendrons stam
och var droppe av blod ur molluskerna sög,
har gondwanasystemet gått fram.
Kreodonten nu slumrar i ro som fossil
i sakta vittrande trias,
och lummerskogarna mil efter mil
ur isigt hölje befrias.

I nejder, som genljöd av urhästens tramp,
är det öde och skövlat allt,
och tornhöga vågor draga till kamp
mot klippor av sprucken basalt.
Där i duniga reden bland juraträn
Epyornis fordomdags kläcktes,
nu ståndar allena på bottenmorän
Pitekantropos Erektus.

Nyss från horisont och till horisont
han sprängt fram efter grottornas djur,
och med väldiga hovar hans livmastodont
slagit gnistor i veckad silur.
Nu står han allena bland flyttblock och grus
bland stenkols- och Devonkullar,
och hans öga blinkar mot brandrött ljus,
som på bergens spetsar rullar.


H Löwenhielm:

fredag 22 april 2022

Uppåt...!

 























I min ungdom det gällde att kliva
för Nordens bonde och bliva
en borgers- och tjänsteman,
allt efter den stolta parollen:
att fånen går upp mot stollen
och att en är så god som en ann´.

På bönhus och folkhögskola
jag hörde dem prata och gnola;
och med tveksam undran jag såg -
i festvagn och gumpakärra,
på kronhingst och avlagd märra -
ett ändlöst bondetåg.

Det slöt sig på kungaborgen,
när de slumpat på judetorgen
reststumpen av sitt vett
och fyllt den tomma buken
med avfall från sockerbruken
och aktiebolagsfett...

- - -

Nu ser proletären jag kliva
i anletets svett för att bliva
en borgers- och tjänsteman -
efter samma glada parollen:
att fånen går upp mot stollen
och att en är så god som som en ann´.

Jag ser dem i solen från ovan
matsmälta nådegåvan,
som förstulet i bakfickan gled
på hövding som bäst förstått trumma
i bakhåll de enfaldigt dumma -
på borgers- och tjänstemanssed.

Kring gyllene kalven går dansen,
och nätt mellan benen sticks svansen,
när hederlig lösen klang -
hej hopp, hela upprorshären,
när prinsessan ungproletären
och kungen hans syster svang!


O Hansson:
Hansson, Ola - porträtt - AF.jpg

400-årslimerickar (Lule)















Jubilerande paret från Lule 
på badstranden slaskade mule, 
men deras tre trillingar 
såg ut som vettvillingar: 
den gode, den onde, den fule! 

I Norrbottens huvudstad, Lule, 
är nära till Ultima Thule. 
I utmarken ödslig 
blir hösten rätt plötslig, 
just som om den sommaren stule! 

Ibland städer som fyllt 400 
är väl Lule ej mest att beundra. 
Men går man med solen 
än närmare polen, 
så finns det ju nästan blott tundra! 

Man hoppas att Pite och Lule 
och Torne älvdal och Ule 
får fortsätta glänsa 
och sprida en känsla 
att livet fantastiskt och kul e'!

Vårvisa


Bort med höga ting!
Lät man världens ring
över vårt begrepp sig vända!
Ack, du vackra vår,
som nu råda får
och på vintern gör en ända!
Gumma, dräng och piga,
oxe, ko och kviga,
kalv och lamm i glädje hoppa;
tuppen med sin fru
har förgätit nu,
att han en gång skall bli soppa.

Si, hur stuten går
och med hornen slår!
Geten krummar sig för bocken.
Tackan, yr och vill,
uppfylld av april,
roar all den ludna flocken.
Men, min Marjo lilla,
oxen bölar illa;
månn man fodret honom nekar?
Tänk, om det vor´ allt
och vår boskap svalt!
Tro mig, det blev andra lekar!

Dock, min Marjo, kom!
Bästa egendom
är du mig i nöd och nöje.
Har jag dig och bröd,
femton kalvars död
vill jag då se an med löje;
femti höns och flera,
tretti gäss och mera
skulle jag för dig ej akta;
själva katten vet
med vad kärlighet
mina ögon dig uppvakta.


O v Dalin:

torsdag 21 april 2022

En flik av framtiden


Känn, hur livet sprides,
känn, hur kraften välter
hinderna till sides
som oss fjärran band,
sekelisen smälter
i den höga norden,
nu styr sakta jorden
hem till Edens land.


G Fröding:
Gustaf Fröding 1896