måndag 20 december 2010

Stridssång

















Till
vapen, kamrater! Se, viggarna ljunga,
och stormmolnen vältra sig, brandröda, tunga
ur öster, där nyss man en ljusning förnam.
Ur grändernas kyffen, ur vildmarkens kojor;
till vapen! förrn våldet i eviga bojor
slår fast vår för friheten kämpande stam.

Du svek mig, du rosende dröm om försoning.
Nå, må det bli kamp utan nåd och förskoning!
ty död eller frihet är allt jag begär.
Ej likar det honom bland trälar bli funnen
och slava med tungan utskuren ur munnen,
som nordmannablod uti ådrorna bär.

Jag gick där och slet och kung Frode jag födde.
Med svett och med hjärtblod hans yngel jag gödde,
det ur mina benpipor märgmusten tog.
Dock led jag det tåligt och tänkte: omsider
det varder nog ljusare, sällare tider,
då alla bli bröder och alla få nog!

Men då kom tyrannen med piskan och bojan
och bjöd mig att bliva som hunden vid kojan
och krypa och slicka förtryckarens fot;
så skulle helt visst icke lyckan mig svika,
jag skulle få bröd och en sillbit tillika
och fattiginrättningen sist ta mig emot.

Jag skulle ett "hem" och en "hustru" mig vinna;
få slavpiskarns skändade "trotjänarinna"
och skänka mitt namn åt ett faderlöst barn.
Och efter som nöden hann slavskaran öda
så skulle jag avla och hon skulle föda
och fylla vakanser vid guldkungens kvarn.

Jag skulle var friboren längtan fördränka
och endast en gudsnådlig tanke få tänka,
som lyckats få nåd för prelatens censur:
att, eftersom guld ej i arv var mig givet,
så hade jag alls ingen rätt här i livet,
men stode i rang under stallarnas djur.

Vem? Jag? Jag, som tog första stegen på färden
vid handen av farfar, som slagits med världen
en gång, då bataljen vid Dennewitz stod;
som ägde en far, den för intet sig böjde,
och farbror, som domnad i blodpölen dröjde,
då negrernas frihet sköt upp utur blod.

Jag skulle bli slav! Nej, så djävlar anamma!
Om biltog och brödlös jag blir gör detsamma,
men frihet skall kämpa om fädernas jord;
så länge en man mäktar öppna ett öga,
så länge en trasa finns kvar av de höga,
de trotsiga, skumstänkta klippor i nord.

Jag hälsar er, frihetens, fylkade leder!
Det stundar till strid, låt mig få ibland eder
en plats under frihetens röda banér.
Jag kväves i tröghetens äckliga gömma,
vill ut! dit de sjudande dropparna tömma
sig ut ur mitt hjärta på slagfältet ner.

Och randas den dag, då jag friheten sviker
och ut ur dess led för en övermakt viker,
och feg eller trolös ur striden ses fly.
Då måtte mig fädernas skuggor förbanna,
och tankarnas ljus släckas ut ur min panna,
och tärnorna mig som en pestsmittad sky.

Och sviker jag även, ej rättvisan sviker,
den undran, men blott för ett ögonblick, viker
och skaffar i vildmarken stridbara män.
Och falla vi alla, ej sanningen faller -
den sönderslår bojor och bommar och galler
och samlar en skara till striden igen.


F Månsson:

torsdag 18 november 2010

Stenarnas amen

Fast blind av ålderdom, for Beda fort
att livets evangelium förkunna.
Från stad till stad, från by till by han gick,
den fromme gubben, vid ledsagarns hand,
predikande med ynglingsvärme ordet.
Så av sin gosse leddes han en gång
ned till en dal, med stenar översådd.
Och yr, långt mer än elak, talte gossen:
"Hör, fromme fader, många människor
sig samlat här och vänta på predikan."

Den blinde gubben stiger genast upp,
tar text, förklarar den, tillämpar den,
förmanar, varnar, tröstar och bestraffar
så varmt, att på hans silvergråa skägg
i flöden milda tårar föllo neder.
När se´n till ett beslut, som övligt var,
sitt "Fader vår" han bad och talte ut:
"Ditt riket är och makten, härligheten,
från evighet till evighet" - då ljöd
i dalen tusenstämmigt: "Amen, amen."

Förskräckt och slagen böjer gossen knä
och biktar för den helige sin skuld.

Då talte gubben: "Barn, har du ej läsit:
om mänskor tiga, skola stenar tala?
Lek icke mer, o son, med Herrans ord!
Skarpt är det, levande, det biter djupt,
mer än ett tveeggs-svärd. Och skulle än
en mänskas hjärta, trotsande, förstenas,
skall det i stenar väcka mänskohjärtan."

tisdag 16 november 2010

Mysteriet

















Leksaker äro alla människor. 
Leksak var jag själv i går. 
I dag är jag den som öppnar mysteriet. 
Jag vill att alla skola komma till mig, jag vill att alla skola höra hur mitt hjärta slår. 
Eld och blod och framtidens smörjelse skolen I mottaga ur mina händer. 
Hela mänskligheten vill jag viga åt framtiden. 
Mina flammande rader skall varje barn läsa. 
Jag skall omvända alla till en heligare gud. 
All vidskepelse vill jag sopa ut med en ljudlös kvast, 
all litenhet vill jag hånande döda. 
Eder stora orm vill jag stiga uppå; hans huvud vill jag stinga med mitt svärd. 
O du mitt goda svärd, som jag har fått från himlen, jag kysser dig. 
Du skall vila 
innan jorden är en trädgård, där gudarna drömma vid underbara bägare.

måndag 15 november 2010

Livet














Jag, min egen fånge, säger så: 
livet är icke våren, klädd i ljusgrön sammet, 
eller en smekning, den man sällan får,
livet är icke ett beslut att gå 
eller två vita armar, som hålla en kvar.
Livet är den trånga ringen som håller oss fången, 
den osynliga kretsen, vi aldrig överträda,
livet är den nära lyckan som går oss förbi,
och tusende steg vi icke förmå oss att göra.
Livet är att förakta sig själv 
och ligga orörlig på botten av en brunn 
och veta att solen skiner däruppe 
och gyllene fåglar flyga genom luften 
och de pilsnabba dagarna skjuta förbi.
Livet är att vinka ett kort farväl och gå hem och sova... 
Livet är att vara en främling för sig själv
och en ny mask för varje annan som kommer. 
Livet är att handskas vårdslöst med sin egen lycka 
och att stöta bort det enda ögonblicket,
livet är att tro sig vara svag och icke våga.

 

Skönhet





















Vad är skönhet? Fråga alla själar - 
skönhet är varje överflöd, varje glöd, varje överfyllnad och varje stort armod; 
skönhet är att vara sommaren trogen och naken intill hösten; 
skönhet är papegojans fjäderskrud eller solnedgången som bebådar storm; 
skönhet är ett skarpt drag och ett eget tonfall: det är jag, 
skönhet är en stor förlust och ett tigande sorgetåg, 
skönhet är solfjäderns lätta slag som väcker ödets fläkt; 
skönhet är att vara vällustig som rosen eller att förlåta allting för att solen skiner;
skönhet är korset munken valt eller pärlbandet damen får av sin älskare,
skönhet är icke den tunna såsen i vilken diktare servera sig själva, 
skönhet är att föra krig och söka lycka,
skönhet är att tjäna högre makter.

onsdag 10 november 2010

Kristen trosbekännelse





















Lyckan är icke, vad vi drömma om,
lyckan är icke natten, den vi minnas,
lyckan är icke i vår längtans sång.

Lyckan är något, som vi aldrig velat,
lyckan är något, som vi svårt förstå,
lyckan är korset, som blev rest för alla. -


E Södergran:

Lyckokatt

















Jag har en lyckokatt i famnen, 
den spinner lyckotråd. 
Lyckokatt, lyckokatt, 
skaffa mig tre ting: 
skaffa mig en gyllne ring, 
som säger mig att jag är lycklig; 
skaffa mig en spegel, 
som säger mig att jag är skön; 
skaffa mig en solfjäder, 
som fläktar bort mina påhängsna tankar. 
Lyckokatt, lyckokatt, 
spinn mig ännu litet om min framtid!

Våra systrar gå i brokiga kläder























Våra systrar gå i brokiga kläder, 
våra systrar stå vid vattnet och sjunga, 
våra systrar sitta på stenar och vänta, 
de hava vatten och luft i sina korgar 
och kalla det blommor. 
Men jag slår mina armar kring ett kors 
och gråter. 
Jag var en gång så mjuk som ett ljusgrönt blad 
och hängde högt uppe i den blåa luften, 
då korsades två klingor i mitt inre 
och en segrare förde mig till sina läppar. 
Hans hårdhet var så öm att jag icke gick sönder, 
han fäste en skimrande stjärna vid min panna 
och lämnade mig skälvande av tårar 
på en ö som heter vinter. -

Mot alla fyra vindar
















Ingen fågel förflyger sig hit i min undanskymda vrå,
ingen svart svala som bringar längtan,
ingen vit mås som bebådar storm...
I klippors skugga håller min vildhet vakt,
färdig att fly för minsta rassel, för nalkande steg...
Ljudlös och blånande är min värld, den saliga...
Jag har en port mot alla fyra vindar.
Jag har en gyllene port mot öster - för kärleken som aldrig kommer,
jag har en port för dagen och en annan för vemodet,
jag har en port för döden - den står alltid öppen.

Vierge moderne

Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum. 
Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut, 
jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol... 
Jag är ett nät för alla glupska fiskar, 
jag är en skål för alla kvinnors ära, 
jag är ett steg mot slumpen och fördärvet, 
jag är ett språng i friheten och självet... 
Jag är blodets viskning i mannens öra, 
jag är en själens frossa, köttets längtan och förvägran, 
jag är en ingångsskylt till nya paradis. 
Jag är en flamma, sökande och käck, 
jag är ett vatten, djupt men dristigt upp till knäna, 
jag är eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor...

Violetta skymningar

Violetta skymningar bär jag i mig ur min urtid,
nakna jungfrur lekande med galopperande centaurer...
Gula solskensdagar med granna blickar,
endast solstrålar hylla värdigt en ömsint kvinnokropp...
Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli...
Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen,
mannen är en lögn, den vita barn ej förstå,
mannen är en skämd frukt den stolta läppar försmå.

Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna,
vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.

onsdag 3 november 2010

Värdshuset (Dal-rokoko)
















Säg, främling, varför häver du 
det rungande böl? 
Vad fattas dig, vad kräver du? 
"Bespisning och öl." 

Då är du på behaglig ort 
och må ej smäkta mer. 
Du ser den humlekrönta port 
till nöjets högkvarter. 

Här bor den store konungen 
av tunnor och fat, 
som blandar starkt med honungen 
och reder allsköns mat. 

Här fjällas lax, här flänges ål, 
den feta hönan fläks 
vid marmorbrunnens klara skål, 
där draken evigt kräks. 

Här står den täcka oxellund, 
vars bär ge öl och mäsk. 
Därav blir mänskan glad och sund 
och gott blir djurens fläsk. 

Här växa måra, tusengren 
och mången ljuvlig ört 
som gör den skarpa finkeln len 
och kryddar vin och vört. 

Här blomma kumminhagarna 
till älsklig likör 
och malört, god för magarna, 
sin beska ånga strör. 

En pigosvärm far av och till 
i lövsal och kök 
och sprider doft av vårlig dill, 
spenat och purjolök. 

Och bien komma surrande 
på honungsludna ben, 
och det är sång och hurrande 
kring stånkorna av en. 

Hur friskt att njuta bland viol 
den sura vårsallat
och lyfta mot en pingstblank sol 
det pura distillat! 

Här hoppar adelsmannen av 
sitt trevliga föl. 
"Håll", ropar sjöman, "släpp min tös, 
din grevliga knöl! 

För jag har gått på Hamborg med 
det mastiga skepp, 
och jag kan många fina kast 
och hastiga grepp. 

Och hissar jag eller halar jag, 
så gör jag det grant, 
och rucklar jag eller brucklar jag, 
så ger jag kontant." 

Här sitta många ämbetsmän 
av skild profession; 
här gräla mästare och sven 
om lön och kondition. 

O skräddare, du skolkar nu 
och skalkas med makt, 
du fröjdas på det holkar nyss 
du krögarflickan bragt. 

Skomakare, vi denna ro? 
Finns ingen obött klack, 
och ingen vanskött stövelsko 
vars ovanläder sprack? 

En glad gesäll vid grinden får 
ett matskott och en klunk, 
och visslande han återgår 
till dammig landsvägslunk. 

Men över trädan vid vår häck 
står torveldens rök, 
och lugnt från brädan på sin vält 
styr bonden sitt ök. 

Det går ett spel med klang så späd 
på sädgröna fält, 
det svänger in bland gårdens träd, 
ty så är det beställt. 

Det hurrar till, det surrar till 
med svajande gnäll. 
Nu dansa vi vår dalkadrill 
till majande kväll. 

Vem lufsar där med oknäppt väst? 
O fasa och skam! 
Här dansar ju vår nådårspräst 
med krögarmadam. 

Se krögarns dotter, snörd och fin! 
Av dansen yr och matt, 
hon tar ett glas konvaljevin, 
med anisfrö försatt. 

Hon makar på sin blåa stubb. 
"Låt mig beveka dig", 
en yngling viskar, "gack i skrubb, 
att jag må smeka dig." 

Mot aftonen vid väderspel 
och kjolvindens fläng, 
då yrar som ett tjäderspel, 
o spelman, din sträng. 

Säg, främling, varför häver du 
det ljudande böl? 
"Det sker av stor tacknämlighet 
för sjudande öl." 

Men akta dig för krögare, 
de vakta på din pung. 
De se du dricker trögare, 
när du blir mätt och tung. 

När krögarn smilat dagen lång, 
blir käften bred och trött. 
Då skriar han med gny och bång, 
och du blir grovt bemött. 

Då viner han: "Jag arme man, 
mitt vinhus var så snyggt, 
I, gökar, haven gjort det som 
ett svinhus så styggt." 

Så fösas vi vid skymningen 
och klaga med varann, 
att det skall slösas mynt och tid 
på denna dranktyrann. 

Vi vila oss vid vägarne 
i svalka och blåst 
och sucka, att för ägarne 
väl stugan nu är låst. 

Ur bukig kopparflaska 
häller månen sitt mjöd; 
däri vi vilja plaska, 
till dess dagen står röd.

Visa i enskogen










När enen börjat ryka, 
är abborrleken slut; 
jag skär mig spö och klyka 
och kastar kroken ut. 

Och spöet utav eneträ 
det rycker i min hand, 
ty kärlek suger folk och fä, 
i vatten som på land. 

Nu stå de första axen 
och skälva på sin fot, 
nu leker vikens braxen 
och fyller nät och not. 

När skogens enar stå i rök, 
tar häggen floret på, 
då visslar svala, ropar gök 
att jag må linet så. 

När häggen står i blomma, 
är flickors längtanstid; 
de argaste bli fromma, 
den stramaste är blid. 

Och tänk att på det hela år 
den enda tid det är 
då kvinnokönet röjer spår 
av ömmare begär! 

Så vill jag mig förnöja 
den korta tid jag kan. 
Kom, var min braxenmöja, 
jag är en braxenman. 

Vi leka under sunnanblåst 
i sommarljusets sjö, 
tills häggen ståndar röd av frost 
och enen vit av snö. 

Då darra himlens stjärnor 
i kvällens nordanvin, 
då spinna nejdens tärnor 
sitt eget brudelin.

måndag 1 november 2010

Betlehem

När klostrets fönster glödde
i djupa solnedgången;
när munken, som tömt sin mugg,
steg upp i tornets glugg
och ringde till aftonsången
och kvinnorna sutto med slända
i dörren på tröskel och pall;
då steg jag in i den tysta
basilikans pelarehall.
Den står med förfallna väggar,
med sitt gamla tak av trä,
sina pilgrimsskaror som ligga
med flaskor och kors på knä.
Det är som sjönge i muren
en dold församling och präst:
"Hic de virgine Maria
Jesus Christus natus est!"

Jag tog med rysande händer
ett ljus av vax och steg ned
i kryptans gångar och grottor,
där bedjande stodo i led.
Där sken i skrift på golvet
av lampor belyst som till fest:
"Hic de virgine Maria
Jesus Christus natus est!"

- - -

Vi böja vårt huvud gärna
för grottans silverstjärna
men minnas, fast lampor och bloss
till de heligas minne brinna,
att varje man och kvinna,
vars saga vi läst och besinna,
var endast som en av oss.
Och samma Ruth, som knöt sig
en kärve ax i soln,
hon vände sig om och snöt sig
i dammiga yllekjoln.

Vi hälsa ditt första hem,
du dotter av Betlehem,
du unga kristendom,
som i kläder sida och vita
drog bort till kejsarens Rom!
När Petrus Eremita,
en man i herranom,
steg upp på sin åsninna
och värvade knektar, kom
du tillbaka som härskarinna.
Jerusalems gata stod
belagd med rödaste matta
av saracenernas blod.

Om greker och latiner
sen dess förstulet snatta
av klosterkällarens viner;
om nere vid dammen de meta
och vända sig om och träta
om mässa och bönepall;
om i allt vi spåra förfall;
om vi börja huttra och frysa
och längta spisa kväll
och rygga till, när vi lysa
dit in i den källarecell,
där Hieronymus låg
i forna dar på den flata
och fuktiga marken och såg
med grubblande blick i Vulgata;
så muntras vi snart, när i trappan
vår pilgrimsskara går fram.
Den stripiga luggen och kappan
är grå av boss och damm.
Ty frukta de djävulen mest,
de frukta vatten därnäst.
Om jag vore Betlehems präst,
jag droge en balja med vatten
i kryptan till mässan på natten.
Jag toge en kostelig såpa,
som sved i asketisk smärta
- allt medan jag gned och smet
från ryggen de heligas kåpa
och väldigt bad och grät:
Du, Herre, förlåt dem skammen
att komma med renaste hjärta
i smutsig lekamen! Amen.

Men ljuset brann till fingret.
I klostret mötte kamrater
vid aftonvarden, som dukats
på vit servett av en frater.
Vi stego till häst vid porten.
Till samtal var natten för stor,
men herdarna sjöngo på berget
vid palmvin en mjältsjuk kor.
De sjöngo i jämrande toner
en sång om en myllad skatt
och stirrade upp i Judéens
decemberstrålande natt.

Vi hörde vid var förfallen
och kringbyggd korsfararbrunn,
som gapade upp vid vägen,
lik en svart och ropande mun,
hur där ljöd som en mässa ur jorden
från en dold församling och präst:
"Hic de virgine Maria
Jesus Christus natus est!"

lördag 23 oktober 2010

I himlens klara sal

I himlens klara sal
där goda tankar blomma,
jag och konditor Ofvandahl
får vila bland de fromma.
Det är ett land av sällsam prakt
med forsar kärleksröda,
och höga andar gå på vakt
att bittra minnen döda.
Där på vår önskans äng
som sänks mot mörkblå dalen
står i en vind, ej salt och sträng,
de bästa pekoralen.
På jorden trampade i mull
av många stora lärde,
de vaja för vår längtans skull
och äga även värde.
Förgäves ej den var,
vår längtan till det sista.
På jorden är ej minnet kvar,
där hjärtan, sinnen brista.
Men evigheten är ej snål -
stor plats i blåa stater! -
Vi stå vid våra drömmars mål
som lyckliga kamrater.
Den höge trädgårdsman
ej våra blomster fäller.
Med stjärnvitt vatten svalkar han
dess kalkar emot kvällen.
Hans estetik står ovanför
den gamla estetiken,
som skiftar om, som lever, dör
i dödlighetens riken.
Och våra blomster så
oss ro och lycka susa.
I dagen skär, i dagen blå
dess dofter oss berusa.
Och himlens sommarvind går sval
och nådens granar blomma
kring mig och gamle Ofvandahl,
som älskas av de fromma.

*

Stundom från vår topp vi skönja lågor slå ur fjärran berg.
Vemod griper våra själar inför moln av blodad färg.
Där en skärseld ständigt brinner under dova dån och brus.
Efterhand de arma bärgas till vårt höga, svala hus.
De i mörka båtar föras över till vår klara strand.
Recensenter stiga svarta, solkade av kol och brand,
men de skola alla lögas snart, att åter rena stå.
Jag och Ofvandahl vid stranden vänta kärleksfulla då.
Dem, som hånat och bespottat oss vi tvätta sotet av.
Allt förstått och allt försonat efter frasflod, lump och drav.
Först i jorden, så i elden, så i vatten bittert salt.
Sedan ordets trasor fallit, se de meningen i allt.
Nu vi visa dem vår trädgård under nådens grenar blå,
där de arma fattigväxter även någon skönhet få.
Inför våra blommor faller snart kritiken i en ring.
"Dessa voro ock av ljuset! Estetik är ingenting!"
När de vilja räcka famnen fram mot mig och Ofvandahl,
säga vi: "Nej, prisa Anden, som står över jambers tal,
över konstens usla bakgård, där allt hånblom spricker ut,
och där även småskurk växer. Prisa Anden nu till slut!"
Luften fylls av sköna klockljud, dagern bräcker törnrosvarm,
och med strålar omkring pannan, glömsk av bitterhet och harm,
sväva de omkring tillsammans, recensenter utan tal,
medan höga hymner stiga upp från mig och Ofvandahl.

A B C





















AMMOR kallas unga mammor,
som på landet varit flammor.

BUFFELN är ett hornigt djur,
ömsom ko och ömsom tjur.

CYPERN är minsann en ö,
för den ligger i en sjö.

DROMEDAREN med sin puckel
går i öknen ut på ruckel.

EREMITEN ensam går,
trivs ej, om han sällskap får.

FASTER kallar man den moder,
som har fadern till sin broder.

GIRIGBUKEN samlar gull.
Gull ej annat är än mull.

HOLOFERNES en gång bjudit
på supé en änka, Judith.

INGEFÄRA uppå filbunk
luktar bättre än en Nil-skunk.

JEREMIAS - en profet -
mycket ont i världen slet.

KORS i herrans jössu namn!
är väl detta Köpenhamn?

LOPPAN har en massa fötter,
därför blir hon aldrig trötter.

MASTODONTEN i ett gungfly
kan ej jägarns bössor undfly,

NEGERN är så svart, att man
honom knappast skönja kan.

ODALMANNEN går och koxar
på sin präst och sina oxar.

PROLETÄREN gärna ville
dricka punsch och spela kille.

QVAST och QVINNA bägge 2
pläga stavas nu med k.

ROBINSON av glädje röt,
när han fann en kokosnöt.

SUGGAN älskar att sig klia
i sin eleganta stia.

TRANAN dansar mest med sparvar.
Herreje, vad sparven larvar!

UPUPA-EPOPS-kalops
kan man propsa i en mops.

VATTNET är ett farligt gift,
vilket omger VIsby stift.

WASMUTHS liktornsringar smärta,
om du får dem i ditt hjärta.

XERXES samlade en här,
som helt säkert upplöst är.

YTTERROCKENS mattblå foder
gör dig varm och glad och goder.

ZONTARIFFEN för en krona
för dig fjärran från Landskrona.

ÅNGAN är ett dimmigt ting,
som får hjul att gå ikring.

ÄDELSTENEN Koh-i-noor
tror jag knappast att du får.

ÖLOST uti festligt lag
höjer levnadens behag.


A Wallengren (Falstaff, fakir):

torsdag 21 oktober 2010

Livsglädjen

Säg, har du gästat längre än en timma
i forna dagar någon gunstomsluten
- i vår tid är du gästvän för minuten!
Du visar dig som meteorens strimma,
raketens båge, sprakande och bruten,
men just som vi din härlighet förnimma,
vi svepas åter in i kvalm och dimma,
och du är död i samma stund som njuten.

Du är citronen blott, som sparsamt delas
bland öknens karavan, när den försmäktar,
att rädda livet efter törstens pina.
Men mången gång du i förrådet felas,
då skämda vätskor vore himmelsk nektar,
och tungan bränns och blodets källsprång sina
.

tisdag 19 oktober 2010

Om en tillbörlig vrede

Lägg tungt och fast din hand i bordet 
och som ett lejon kungligt ryt, 
och säg det rätta, vissa ordet 
manhaftigt utan flärd och skryt. 
Skön är en man, då han är vred, 
men blöt och mjäkig är han led, 
och kält och gnäll är kvinnfolkssed. 

I denna värld av släta knoddar 
som le och buga för en slant, 
du späcke dina ord med broddar 
och tale hälsosamt och sant. 
I denna värld, så fräck och dum, 
må mycken vrede hava rum, 
och det är skam att vara ljum. 

En man är än ett nordanväder 
som blåser upp till hårdhänt strid, 
och än en västanvind som träder 
bland mänskorna oändligt blid. 
Så följa andra män hans spår, 
och barn och kvinnor, där han går, 
stå trygga i sin svaga vår.

Jorum
















(Av Hans Holbein den yngste från Rättvik) 

Döden går från by till by 
med sin murkna giga. 
Gammal karl men kvick och kry,
smala ben och viga! 
Kastar som en pojk mot sky 
frodigaste piga. 

Står han vid en stugas knut, 
fjällrar lätt på strängen, 
sköna jungfrun träder ut, 
liksom förr till drängen. 
Hej, galoppen går i kut 
över sommarängen. 

Mor i huset, mjäll i skinn, 
rund och slät om kinden, 
tar från barmen, vit och stinn, 
diaren i linden. 
Stadigt dansar paret in 
genom gallergrinden. 

Mormor väcks av ovant spel, 
rätar trögt på benen. 
Gamla valsen tung och stel 
tråds på kyrkgårdsrenen; 
matt och yr hon stiger fel, 
ramlar under stenen. 

Aldrig var en man så galn 
efter fläng och leka! 
Nummerkarln och generaln, 
blomstrande och bleka - 
alla bjuder han på baln, 
ingen brukar neka. 

Har han i ett fattighus 
skumpat om med hjonen, 
står han strax i prakt och ljus 
uppe hos baronen; 
sirlig dans med bock och krus 
enligt fina tonen. 

Halta Lena, ful och svår, 
saffransgrann i nacken, 
äntligen en polska får, 
fast hon släpar klacken. 
Dunkom, hasom lunken går 
uppför kyrkobacken. 

Jorum på det kala fjäll 
och i gröna hagen, 
Jorum i den sena kväll, 
Jorum mitt på dagen! 
Hör den murkna gigans gnäll 
under yra dragen! 

Bröder ifrån land och stad 
samt med mö och fruga! 
Görom väntan ljuv och glad 
i vår lekarstuga, 
till dess en och en i rad 
vi stå upp och buga.

Obekanta

Hon stod vid stättan
med sommarhättan
på ljusbrun nacke, den käcka jäntan.
Mot skäggigt gärdsel hon armen stödde,
och friska, fjuniga kinder glödde
av julihetta och ivrig väntan.

Han kom på stråten
bland ris och bråten
med steg som sjöngo, den muntre gossen.
Varm sken hans blick en sekund mot flickan,
men utan ord eller hälsning gick han
bort över åsen och ned mot mossen.

Men flickan slängde
en blick, som trängde
vasst in bland snår, där han var försvunnen.
"Löp gärna innerst i ödemarken,
din dumma pojke! Du har ju varken
en hönas mod eller mål i munnen."

Sol och Måne

Två vackra döttrar har patron på Vrena. 
Som solens ljus och glättig är den ena, 
men Måne vill jag kalla hennes syster, 
ty hon är smäktande och blek och dyster. 

Den ena far och glittrar hela dagen 
bland vikens vass, i sommargröna hagen, 
och som en vårglimt ser man henne glida 
på vinterskaren med sin snabba skida. 

Den blicken ler, den munnens skratt kan sjunga 
att locka med sig skröpliga och unga! 
Men nalkas manfolk och kärälskligt smilar, 
då flyga orden käckt och vasst som pilar. 

Den andra är en blid men mäktig låga, 
ett käril flödande av känsloråga; 
hon älskar stilla dröm och svärmisk vaka, 
och för en suck hon ger dig två tillbaka. 

När inspektorn tyrolersittran stämmer, 
hon lyssnar hänryckt till dess ljuva jämmer, 
bokhållarns fyllbas, hörd från flygelns kammar, 
med andakt i sitt hjärta hon anammar. 

Nu skriver mig patronen: "Mina tärnor 
gå, sen du for, med halvt förryckta hjärnor. 
Säg, yngling, anar du vart detta pekar? 
Välj hur dig lyster, ingendera nekar." 

Ja, jag vill komma, snart, när hösten stundar, 
vill se din hulda blick i gula lundar, 
vill lära sitterspel och arior brumma 
och läsa vers för dig, du månskensskumma. 

Se´n vill jag någon lustig soldag kora, 
då systern lett och gäckats allt för svåra - 
för bägges bålde fader vill jag stånda: 
"Giv mig din dotter, man, den solskensblonda!"

Nybyggarliv

















Björnen snarkar djupt i mon. 
Grymma lon 
sitter lömsk med vassa klon 
gömd i breda tassen. 
Nedom brinkens eneris 
som en spis 
röker ån och bruten is 
rasslar ibland vassen. 

Ensam går jag dagen all. 
Björk och tall 
darra vid min yxas fall, 
spruta snö och flisor. 
Men i hemmets ljumma frid 
ung och blid 
sjunger hon vid dagens id 
lyckans lugna visor. 

Går till lagårn, mönstrar glad 
kornas rad, 
fåren, knaprande på blad, 
kalvarna i kätten; 
hägnar lammet vid sin barm, 
rik och varm, 
lägger hö mot krubbans karm, 
mjöl i vattenskvätten. - 

Hör, på stigen knarrar det. 
Lätta fjät 
stanna, bakom videts nät 
pigga ögon brinna. 
Där du kommer, klädd i skinn, 
flickan min, 
är du luden, smärt och fin 
som en ung varginna. 

Middagsmål på stympad stam 
bär du fram. 
Riklig mat och kvinnoglam 
gott i skogen smaka. 
Hemmets värme för du med; 
snår och träd 
susa lent likt sommarns säd 
kring vårt hus, min maka.


Den misskände spelmannen

Han kom i regn och rusk;
han såg ut som en slusk,
ty hans byxor voro våta och hans rock, ack ja!
Från hans bruna lädersäck
flöt en dunkel vattubäck,
då han ställde den vid dörrn och om natthärbärge ba´.

Men då gnall det i en vrå:
"Ja, det är nu en gång så -
allt pack skall äta på den stackars bonn, ack, ja!
Gack i boden till min dräng,
för där står en ledig sång,
och en knippa långhalm kan du från foderskullen ta."

Mörk var vandringsmannens blick,
då han vände sig och gick.
När han grep sin säck vid dörrn, så lät det klong, ack ja!
Men då ropte bonden: "Stopp,
har du don, så spela opp!
Din kvällsvard kan du tjäna, ifall du gnider bra."

Och den första låt han strök,
det var trummor, skott och rök,
det var blåa led och blänkande gevär, ack ja!
Bondens anlet sken och brann.
"Det var värst, så du går an!
Som i beväringsåren mitt arma blod spratt sta´."

Men den andra strofen sang
som de helga klockors klang,
som en sommarpsalm bland björkdoft i Guds hus, ack ja!
Då från spisen from och rörd
vart värdinnans stämma hörd:
"Den bästa säng i huset skall sådan spelman ha."

Och den tredje takt han drog
det var fågelspel i skog,
det var par om par i dans och älskogslust, ack ja!
Då sprang husets dotter opp
och om halsen honom lopp,
ty vackra flickors kyssar ska glada spelmän ha.

Men bonden satt vid bord
och han talte milda ord:
"Kom, tag ett glas; jag älskar spel och sång, ack ja,
och samma smak har mor."
Blygt och tyst sad´ mön: "Jag tror,
när du är borta, främling, blir aldrig mer jag gla´.

Den unge spelman log,
då det fyllda glas han tog.
"Jag är väl ej den buse som ni trott, ack nej!
Jag är lärd till orgelnist,
och mitt namn är Apelqvist,
och med fröjd, du sköna flicka, trolovar jag dej!"


E A Karlfeldt:
Erik Axel Karlfeldt i Zorngårdens matsal. Målning av Anders Zorn 1906.

måndag 18 oktober 2010

Till en proletär

Om du vill göra Kvistbom rätt, o eftervärld, så säg:
Han lopp i nitets fotsvett på rättfärdighetens väg. -
Ja, broder, jag har sett ditt lopp, och där du strök förbi
förnam jag hatets pingstvind med din andes ädla skri.
Och aldrig har jag hört en karl slå fast med mera klang,
att den som har en tia klar, han är en bov av rang.
Du röck mig med, jag följde dig en dag på vårligt gräs,
och arm i arm med Lasarus vi bölte marseljäs.
Den lystna röda rosen vi kysste, heligt pank,
och spottade mot Gosen, där den rike mannen stank.

Ja, det är hårt att vara proletär
för den som har en gentlemans begär.

Vad var det sist jag hörde? Har du öppnat egen bank?
Rätt så! Jag ser dig sitta vid ett skönt mahognyskrank
och kasta sedelbuntar med fnysande förakt,
som mente du: Jag struntar i Plutos hela makt.
Säg mig ej nu vad själv jag vet: blott för ditt ideal
du söker på hans egen vret tyrannen Kapital.
Ty endast den som smakat fett och själv förtjänar snällt
begriper rätt, hur djävla lett det är att dö av svält.
Så tror jag dig och följer dig i anden dit du styr
och ser i dig en fanans man och även en martyr.

Ty tungt det är att vara proletär,
och tyngst för den som ock är miljonär.

Jag kysser ingen flickas mun

"Jag kysser ingen flickas mun,
och ej min läpp till bägarns rand
till skummig druvsaft för.
En kind, vars hy så fin och tunn
mitt ögonkast har satt i brand,
en blick, som söker min ibland,
slikt ej mitt hjärta rör.

Kom icke i er skönhets glans,
senora, fram till gallret här!
Jag för er närhet skyr.
Jag kåpa bär och rosenkrans,
madonnan är min hjärtans kär,
och vattenkrukan trösten är,
dit jag i sorgen flyr."

"Varför då dröja, fromme man,
i midnattstid vid min balkong?
Säg, ber ni för min själ?
Nej, fly, fly fort! Man komma kan.
Din värja sticker fram så lång.
Man hör nog, trots all helig sång,
sporrklangen från din häl."


S Lagerlöf:
Selma Lagerlöf, 1909.

Barn, du har älskat

Barn, du har älskat, men aldrig mer
skall du smaka kärlekens fröjd.
Lidelsens storm har skakat din själ.
Var glad, du är gången till ro!
Ej mer skall du vräkas i tornhög fröjd.
Var glad, du är gången till ro!
Ej mer skall du sänkas till smärtans djup,
o, aldrig mer!

Barn, du har älskat, men aldrig mer
lågar i flammor din själ.
Du var som ett fält av torkat gräs,
du fylldes av eld för en kort sekund.
För vältrande rökmoln och flingor av kol
flydde himmelens fåglar med höga skrän.
Må de vända hem! Du ej brinner mer,
kan ej brinna mer.

Barn, du har älskat, men aldrig mer
skall du höra kärlekens röst.
Ditt hjärtas krafter som trötta barn,
vilka sitta på skolans bänk,
längta ut till frihet och lekar,
men ingen kallar dem mer.
De sitta som en kvarglömd postering,
ingen kallar dem mer.

Barn, den ende är gången
och med honom all kärlek och kärleks fröjd.
Han, som du älskat så, som om han lärt dig
att med vingar flyga i luftens rymd.
Han, som du älskat så, som om han skänkt dig
den enda säkra platsen i översvämmad by,
han är gången, han, som ensam förstod
öppna ditt hjärtas dörr.

Selma Lagerlöf:
Selma Lagerlöf 1909.

fredag 15 oktober 2010

Ensamhetens tankar 1: Där innerst i min ande

Där innerst i min ande bor en gnista;
att lyfta den i dagen blev mitt mål,
min levnads liv, mitt första och mitt sista.

Hon gled mig undan, tärde och förbrände.
Den lilla gnistan är min rikedom;
den lilla gnistan gör mitt livs elände.

Ensamhetens tankar 2: I enslighet

I enslighet försvinna mina år.
Jag rör min eld och pjollrar med min hund.
Jag saknar ej den dag, som gick i går,
men denna långt försvunna stund,
då samme tjänare, som krökt och grå
bär in min kvällsvard, gosse var
och jag ej född, och mor och far
i gräset lekte än som små.

tisdag 12 oktober 2010

Ensamhetens tankar 3: När genom rummet

När genom rummet fönsterkorsets skugga ligger
som skuggan av
det stränga korset på en grav,
det är ej bättre dar jag tigger;
jag minns de gåvor, som jag fick som liten pilt
- de många goda gåvor livet gav
och jag förspillt.

Ensamhetens tankar 4: Jag längtar hem

Jag längtar hem sen åtta långa år.
I själva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar var jag går
- men ej till människor! Jag längtar marken,
jag längtar stenarna där barn jag lekt.

Ensamhetens tankar 5: Var kväll jag jordar
















Var kväll jag jordar mitt gamla jag 
och vaknar upp med ett annat. 
Väl hundra tankar begynna min dag. 
När jag somnar har ingen stannat. 
Bland nöjen och sorger vandrar jag kring 
och synes mig själv en gåta. 
Men lycklig den som för ingenting 
kan skratta som jag eller gråta!



Ensamhetens tankar 6: För några dagar

















För några dagar gav mig slumpen lov 
att vakna upp ur sömn, att leva, att förnimma. 
Och när var livets bästa timma? 
När jag sov!


Ensamhetens tankar 7: Jag kom ibland

Jag kom ibland, hur mina år försvunno,
till ett fullkomligt tomt och utdött hus,
vars hundra fönster brunno
i solnedgångens ljus.
Jag öppnade, beklämd, och stängde
en rad av rum, där ingen klocka svängde
sin blanka pendel, ingen möbel fanns.
Först i det sista rummet hängde
på väggen i en vissnad krans
ett mörknat, halvt förstört porträtt:
en liten vacker svartklädd gumma
med mössan stärkt på gammalmodigt sätt.
Och denna kvinna på den stumma
och svarta duken har som barn jag sett
och hon har bett för mina dagars väl.
Och hennes bild var ensamt skonad än,
där allt förskingrats, ensamt den!
Det tomma huset var min själ!

Ensamhetens tankar 8: Du söker ryktbarhet

Du söker ryktbarhet; för mig jag tror
ett större väl så helt att glömmas
att ingen hör mitt namn, ej ens min mor.

måndag 11 oktober 2010

Ensamhetens tankar 9: Nu ringer aftonsången

Nu ringer aftonsången.
Jag rider efter ro
över heden i solnedgången.
Sträck ut mitt svarta sto!
Hur nöjd jag ville med människor bo,
om lyda ej bleve vårt A och O.

Om jorden hade en enda mun
så stor, så svart, så rund som en brunn,
och ropade: "Lyd, eller smidas
skall du, min son, i järn och stock!"
Jag skulle knappast idas
att lyfta mitt ögonlock.

Om världens herre kvällsskyn red
och åskade: "Lyd!", jag svarade: "Bed!
Välj saktmodets språk och dämpa ditt ljud,
och kanske jag hör dina böner, Gud!"

Du, travare min,
jag längtar ej in
till kvava hemmets kakelugn.
Håll ut en timme, håll ut i tu!
och du köper mig du
två korta timmars lugn.

Ensamhetens tankar 10: Och hade jag en vän

Och hade jag en vän, en enda vän,
och denna enda slog ett värnlöst djur
och gav sin hand, som nyss med värmen ur
min själ jag tryckt och velat trycka än,

jag toge aldrig denna hand igen!

Och låg han sjuk, den vän, som nänts att slå
ett värnlöst djur, och låg han törstig då,
när vid hans säng jag satt den sista natten,
jag skulle råga glaset fullt med vatten
och dricka det i botten själv och gå.

Ensamhetens tankar 11: Jag satt en kväll

Jag satt en kväll i min port, då kom
en benrangelsman med en klocka
och bar en gulnad påse jord
på skaftet av sin spade.
Han ringde och sjöng. Han ringde och sjöng.
Min granne kom ut i ett lakan.

De gingo arm i arm, men jag
smög bakom och brände med pipan
ett hål i säcken, så jord rann ut.
Jag tänkte: blir endast dager,
då följer jag strimman av jord och får klart
min stackars grannes öde.

Och dager vart. Jag gick i sång
till mina gamla sysslor;
men allt vad om natten jag sett och tänkt
låg redan djupt i glömska.

Ensamhetens tankar 12: Jag snärjer i en snara

Jag snärjer i en snara,
var viss, du får mig kär!
Men just när du skall svara
dig själv en dag så här:

"Jag får väl ge den styggen
mitt hjärta som han tiggt",
då vänder jag dig ryggen
och gör en munter dikt.

Ensamhetens tankar 13: Varför till ro så brått?

Varför till ro så brått,
du som jag vill allt gott?
Följ mig en månskenstimma!
Kyrktorn och fönster glimma.

Fullmånen lyser klart.
Natten är snart förbi.
Stanna, min flicka! Snart
finnas ej heller vi.

Ensamhetens tankar 14: I Rom, i Rom

I Rom, i Rom, dit ung jag kom,
står i marmor i helgedom
en flicka, som evigt jag drömmer om,
och som fordom levat i forna Rom.

Jag dröjde mot piedestalen stödd.
Det vart mina läppar förment
att möta hennes, jag som blev född
väl tjugu hundrade år försent.

Ensamhetens tankar 15: På Harz

På Harz vid mörkaste skogens stråt
står ett grått och stort krucifix av sten.
Och vem, som kommer förbi allen,
han stannar och brister i gråt.

Hur hinna att gissla det lumpna, säg,
då så mycket stort blev att glädjas åt?
Vad båtar mitt hat, då jag brister i gråt
för ett lutande kors vid min väg?

Ensamhetens tankar 16: Min stamfar

Min stamfar hade en stor pokal,
en jättepokal av tenn.
Mitt hjärta blir varmt, när jag bräddar den
och höjer den i min sal.

Då susar ur ölet en minnessång,
vars strofer flamma som bloss.
Gud hjälpe att våra barn engång
får höra den sången om oss!

Ensamhetens tankar 17: Till detta har jag ofta

Till detta har jag ofta märke lagt,
att jag är sämst av alla, som jag känner.
Jag är ej endast sämst bland mina vänner,
men sämst bland alla, som jag skänkt förakt.

När kommer dagen då jag ung och stark
får hänryckt stiga fram och varmt försvara
det lilla stora jag förmått bevara
och offra livet för en helig sak?

Ensamhetens tankar 18: Kring halva jorden

Kring halva jorden jag letat har
en punkt, som jag vackrast fick kalla.
Så vackra voro de alla,
att ingen vackrare var.

Tag allt som är mitt och mitt kan bli,
men lämna min yppersta gåva:
att kunna njuta och lova,
där en annan går kallt förbi!

Ensamhetens tankar 19: Små barn

Små barn, som leken klädda i vitt,
nu måste ni lämna lek och spratt.
Ja, stilla, små barn! Nu går var till sitt,
ty på sjön säger soln godnatt.

Små barn, vår framtid står med ett spring
snart mitt i er krets bland klara skratt.
Ja, sjungen, små barn, ja, sjungen i ring!
Min försvunna dag, godnatt!

Ensamhetens tankar 20: Från lägerbålet i öknen

Från lägerbålet i öknen
står röken i vindlös natt.
Den binder som sköraste spindeltråd
vår mörka jord vid en stjärna.
Var stilla! Ett buller, ett ord, ett rop,
och spindeltråden brister ihop.

Vår hemliga kärlek binder
mitt öde vid ditt med en tråd.
Var tyst, ty tråden brister isär
vid bullret av människors röster.
Förtig de kyssar vi hemligt kysst!
Var tyst, tills du somnar från livet tyst!

Ensamhetens tankar 21: Du hade mig kär

Du hade mig kär. Jag skulle nyss
lagt allt jag ägt för din fot.
Jag skulle offrat all världen mot
ditt hjärta, din famn, din kyss.

Men lycklig vår kärlek, som doldes än,
som ej band oss i ve och väl,
tills den tvinade bort, tills vi dödade den
med varandras brister och fel!

Vad glömmas kan under åren, glöm!
Lyft mig ut som en död ur ditt sinne!
I dag är vår kärlek en dyster dröm,
i morgon ett ungdomsminne.

Ensamhetens tankar 22: Det finns en stämning














D
et finns en stämning, en syn bland många, 
som endast dunkelt mitt ord kan fånga. 
Bland cedrar lyser med bländvit tinne 
ett tempel, helgat åt fädrens minne, 
bekransat, sovande som en grift. 
På gaveln flammar i jätteskrift:

"Den mark din fot under dans beträder, 
vad allt du njuter, vad allt dig gläder, 
är köpt med offer av dina fäder." 

Kring dörren kvinnorna myrten linda. 
De sjunga, medan de sammanbinda 
den långa slingan med purpurgarn: 
"Må denna fest våra fäder gälla!" 
Då svarar kören i templets cella: 
"Av deras kärlek vi äro barn."

Ensamhetens tankar 23: Kom, vänner, låt oss sätta

Kom, vänner, låt oss sätta
oss ned på landet i lugn
och vakta vår kakelugn
och gamla sagor berätta!
Ett bättre liv efter detta
törs ingen längre tro,
och därför låt oss bo
i fröjd med våra kära.
Det stora mörkret är nära.

Ensamhetens tankar 24: Jag är för stolt

Jag är för stolt att se en annan, 
en skuldlös, sona 
vad jag förbröt. 
Jag är för mild att se på Kristuspannan 
den törnekrona, 
som åt mig sig knöt. 
Mitt livs bekymmer må i hjärtat gömmas. 
Vad jag förbröt mot människor och djur 
och vad jag bröt mot dig, natur, 
det falle på mitt liv, mitt minne, som skall dömas!

Ensamhetens tankar 25: Hur lycklig den

Hur lycklig den, hur full av ro,
som byggt sin själ en himmelsbro
på stadiga arkader
och redan från sin ungdoms dag
förmår och vill och vågar tro
på en barmhärtig fader.
O, kunde även jag!

Hans väsen skulle synas mig
en evig stjärna på min stig,
en vit seraf, en kvinna,
en mor, en älskarinna,
i vilkens knä jag finge ömt
mitt trötta huvud böja
och evigt sorglös dröja.

Men glada minnen, som jag gömt
ifrån mitt livs ruiner,
dem skulle sist jag strö engång
för hennes fötter som ett fång
med pärlor och rubiner.

Ensamhetens tankar 26: Snart har mitt korta liv

Snart har mitt korta liv försvunnit.
Vem skall jag bedja till, när på mitt örongått
jag somnar hän med sorgen att jag hunnit
så mycket ont och lågt, så litet gott?

Skall bönen tröstlös tystna på mint unga?
Skall jag i stum förtvivlan sluta mina dar?
Skall till naturens döva makt jag slunga
ett rop, som hemskt förklingar utan svar?

Nej, jag vill bedja, bedja till de mina.
Till människorna tyst men varmt jag bedja vill,
att de förlåta mina fel för sina.
Det är min samtid jag skall bedja till.

Gullebarns vaggsånger 1

Spörj östan, spörj västan om tankarnas gång.
Gullebarn, Gullebarn lilla!
Skum är din faders säng och trång.
Ovan susar där natten lång
gräset på torvorna stilla.
Allt hos mig som kärt honom vart,
flätan som faller tung och svart
över min tröjas knäppen;
allt hos honom, min unge falk,
pannans höjd och draget av skalk
över den krökta läppen —
allt som sökte vartannat fick
bultande hjärta och röst och blick,
sjönk i ditt liv förenat.
O min son, min älskade son!
Husvill kärlek, som mötte hån,
fåfängt världen har stenat.
Husvill kärlek, som själv jag begrät,
sprang i blomma och skrider
fram genom alla tider:
han blev du, han blev evighet.

Gullebarns vaggsånger 2

Mumla tumla humla.
I ett tält, som sömmat blev
av en regnvåt spindelväv,
står i sina tärnors ring
jungfru Nyckelpiga.
När hon säger någonting,
mysa de och tiga,
skrapa fot och niga.
Runt omkring vid varje strå
hänga klockor himmelsblå
och väl hundra myror små
bakom stjälkarna stå vakt.
Hör vad Nyckelpiga sagt!

— Mumla tumla humla.
Vaktar Lysmask hämta skall
största humla, som går vall.
Sadeln lyft ur stallets tak.
Spänn med vana händer
fjäderbuske och schabrak
över ryggens ränder.
Rid kring mina länder.
Tag som hjälm en silvergrå
puppas skal med silke på.
Om du hör en vagga gå,
stig på fönsterblecket böjd,
lys dit in med lyktan höjd.

Mumla tumla humla.
Var står hennes första bädd?
När ser hon sin vagga redd,
hon, den lilla, vilkens famn
Gullebarn blott vinner,
hon som får hans liv, hans namn?
Om du henne finner,
vänd så snabbt du hinner.
Svinga luren till din mund.
När den hörs i morgonstund,
då, min vakt, gnid bort din blund,
linda armen fast omkring
varje klockas stjälk och ring!

Gullebarns vaggsånger 3

Sikta sikta gullkorn.
Månget korn är ej av gull.
Det tar siktens galler.
Men det andra faller.
Snart är halva skäppan full.
Vem skall få min skäppa?
Gullkorn malas ej i kvarn,
men jag har en täppa:
täppan heter Gullebarn.

Sikta sikta gullkorn.
När min sådd får spira,
skola milt och månbeglänst
drömmens döttrar fira
kring vart ax sin altartjänst.
Snart i lövet stinger
dock en knekt med piken fälld.
På hans höjda finger
fladdrar gult en stjärnas eld.

Sikta sikta gullkorn.
Lurvig skakar lejonhud
över hästens manke,
stjärnan är en tanke.
Knekten är ett sändebud.
Men ur barmen rycka
drömmens döttrar strax det spjut,
som hans händer trycka
genom deras slöjas knut.

Sikta sikta gullkorn.
Deras kläder blöda.
Tankespjutens mjuka trä
böja till de röda
lyror på sitt späda knä.
Stjärnans långa strimma
spinna de till lyrans garn
och var livets timma
spela de för Gullebarn.

Gullebarns vaggsånger 4

Såg östan, såg västan det sjumila slott
som ingen bebor och bevakar?
Där brummar regnet fradgande grått
ur rännornas rostiga drakar.
Nu, flöjel, vänd dig med vinden och hör
vad rännorna sjunga, när dagen dör.
— Huhu! svarar flöjeln och jakar.

En dotter av jorden kom lustigt hit opp.
Med tegel lastad var båten.
Hon murade huset från grund till topp
och löjena stredo med gråten.
Vid taffeln satt dockan med purpur i hyn.
Vart endaste ägg var ett sockergryn.
— Gott bord! sade dockan belåten.

Men dockan fick sitta och spisa sig mätt.
Och myrten bars till gemaket.
Vår drottning steg till öppnad spinett
med ögat undrande vaket.
På locket lekte i blommande vår
herdinnor och herdar bland betande får.
— Förstår! sade storken på taket.

Sen dess stå de tomma trappor och rum.
Om tvekande låset hon fattar,
hon letar en stund bland minnena stum
bland kappor och fjädrade hattar.
Så bär hon det vackraste bort i ett fång.
Av minnena väver hon Gullebarns sång.
— Ett liv! svarar flöjeln och skrattar.

Gullebarns vaggsånger 5

Högt på fallets ormbunkssnår
solens kula sitter.
Gullebarn med moder går
över ljungens glitter.
Gullebarn skall dristigt stå
mitt på själva kulan.
Klipp och klapp, tag träskor på,
annars bränner sulan.

Solen är ett nystan blott
som från överfulla
spolar sina trådar fått.
Det begynner rulla.
Gullebarn, känn luftens drag.
Sök ej fäste fatta.
Garnets ända håller jag;
stå blott kvar och skratta.

Vilda bli ditt nystans språng
gnistor stänka vida.
Stubbar knäckas vägen lång
utför fallets sida.
Kvistar vitna där som ben
efter jättetjurar.
Hi! Det susar över sten,
mumlar som i lurar.

Kolarns hund på risig brant
vädrar skrämd och murrar.
Redan bakom jordens kant
du i rymden snurrar.
Var, min pilt, blev nu ditt skratt?
Svartnar det för öga?
Djupet är en stjärnklar natt
och en natt det höga.

Apsaraserna i dans
med sitt sönderryckta
jungfrudok av månskensglans
skrida vid sin lykta,
födda ur ett moln av doft,
när de gudafödde
saligt vintergatans stoft
i sin nektar strödde.

Alla söka de i ring,
söka blott det samma,
och en jord, ett underting,
är var lyktas flamma.
Men ditt nystan viner runt,
faller, faller, faller
mot en ö, där blott ett tunt
töcken spänt sitt galler.

Ön är blå Elysium.
På dess myrtenstränder
trampar du de dödas rum,
grips av deras händer.
Var av dem vill leda dig,
har sin egen lära.
Hur sen livet styr din stig,
följa de dig nära.

Krokbent, luden, brun och hes
stapplar ur sitt käril
gamle far Diogenes:
— Halt, min unga fjäril!
Du är yr och du är het;
vatten finns i sanden.
Bästa skopa som jag vet
är den blotta handen.

Saladin står klädd i järn,
väntar svart ditt möte.
Var rubin som på en tjärn
purpurrött ett flöte:
— Fast till sådan liten fot
de för stora målats,
tag dock mina järnskor mot;
dina träskor kolats.

Nu Sibyllan kallar sträv.
Svavelångans täta
skyar gulnat kåpans väv:
— Snart skall klart du veta,
när ditt nystan genomrökt
i min brunn fått falla,
vad som luftens jungfrur sökt,
vad vi söka alla.

Hör ur brunnens svalg en röst:
— Mången sökt med heta
blickar i sitt eget bröst.
Gosse, det vi leta,
är det barn, som, en gång man,
lyfter soln ur töcknen.
Gullebarn, om du blev han,
blev vår väg ur öknen! —

Nu har tråden lupit ut.
Jag är trött att vaka,
nystar i en snabb minut
sol och dig tillbaka.
Re'n du klättrar från din dust
storögd, varm och naken.
Nej, godmorgon! Det blev ljust.
Gullebarn är vaken.

Minnenas gård

Furorna brumma. Länge jag gått,
längre än stigarna ledde.
Ensam i kvällen en boning jag nått,
dit jag var afton trädde.
Gårdsmän, ären I väckta?
Ej har jag hem, och ej har jag härd.
Stjärnorna, vilka lyste min färd,
alla de föllo släckta.

Ej är det huset av timmer och sten.
Väderhanarna skrämma.
Väggen är dimma och villa och sken.
Gårdsmän, aren I hemma?
Runt mellan mörknande längor
drivornas skare står gnistrande hård.
Dörren skjuts upp till Minnenas gård
långsamt på stumma gängor.

Varmt är därinne och vänligt och lugnt.
Tveksamt jag hälsande dröjer,
men den gamle som reser sig tungt
handen välsignande höjer.
Alla, som ödet mig nekar
— minnen, som aldrig till sömns jag spelt,
sitta kring borden och stirra stelt
i ljusens glödande vekar.

Hon som med slingor av grönt i sin famn
duken och bänkarna kläder,
ung som förr, då hon bar mitt namn,
stilla till elden mig leder.
Ängsligt förstulet vi skåda
gryningens kalla och vinterblå
visarepil på tiljorna grå
medan vi drömma båda.

När från luckornas springor
strimman hinner klänningens bård,
ramlar till grunden Minnenas gård
samman till drivor och flingor.
Hemåt jag strövar, men inga
ana, var drömmaren suttit som gäst.
Redan till stadens eviga fest
morgonens klockor ringa.

Den avundsvärde

Du ryttare, säg smeden
att noga brodda hingstens sko!
På öde Holaveden
står hal och isig klyftans bro.
Minns skrocket! — Om på friarfärd
du störtar där med hästen,
väl för du till din huvudgärd
din brud från bröllopsfesten,
men främling i ditt eget hem
skall med ett moln på pannan
du längta till en annan
och aldrig veta dock till vem. —

Men ryttarn månlyst springer
i sadeln brått vid lurars ton
och sporrens kringla stinger.
Gud hjälpe! Blank av is står bron!
Från störtad hingst han stiger blek,
hans händer svennens trycka:
- Mig väntar mången kärlekslek,
men aldrig hjärtats lycka.
Mig väntar allt, där felas blott
det enda jag begärde.
Gråt, sven, den avundsvärde
skall sitta ung med håret grått.

Myrstacken

Nej, aldrig glänste vallarna så gröna!
Re'n hade längesedan Tusensköna
och Ijusögt Jungfrulin och Ögontröst
förskrämda väckts av jägarhornets röst,
fast bina än i kupan sutto gömda.
En butter Spåmanstistel, vilkens tömda
och spruckna tiggarsäck blåsts full av sand,
med gnällig stämma läste i det fromma
men lantligt dumma Bullerblomstrets hand
och spådde allt det onda, som hans tomma
förstånd hört viskas av en Skogsfrublomma.
Och parkens Solros, blomstrens överpräst,
den stolte eldtillbedjarn, deras gäst,
som drömt i natten om en urskogsfest
med papegojors skrik och valv av cedrar,
re^n hade lyft sin blick från jordens mull
och vänt mot dagens stjärna andaktsfull
sitt negerhuvud med dess krans av fjädrar.

I ödemarken, där på ljungen syddes
det nät som trollen listigt drogo hop
och barnen vilsna efter skällan lyddes
och rädda smögo med sitt blåbärsstop,
där steg av barr, som fyndigt sammanplockats,
en myrstack, vilken hette Himmelsborg.

På taket arbetshjonen hade skockats
likt täta hopar på ett marknadstorg.
Det var ett band av bistra amazoner
med slev och raka, hacka eller spjut.
Runt bruna höfter hängde i festoner
det grova tyg, som sparsamt mättes ut.
Ett törne satt som kniv i varje bälte,
på hjässan nickade en svart karpus,
och varma alla stenarna de välte
från elva portar till sitt fästningshus.
Det var den högtidsdag, som myror fira,
när deras drottningar med dok och krans
på vingar höja sig i kärleksdans.
Berömdast av dem alla var Sahira
för pannans bruna färg och ögats glans.
De dästa friarna, som dåsigt legat
vid sina rika middagsbord och tegat
och tömt till sista droppen allt, som fanns,
ur borgens gångar sprungo till kupolen
och följde hennes virveldans mot solen.

*

På nytt sköt natten regeln
för ljusets port till fred
och under vattenspegeln
steg sluten näckros ned.
Då kom, från höjden fallen,
Sahira böjd av sorg
och steg mot kröningshallen
i festklätt Himmelsborg.

Hon hade ovan gungats.
Hon havets strimma sett,
där vita svallar slungats.
Hon skogens topp beträtt,
där inga väggar stödde
ett tak med sotig balk
men honungsvinet glödde
i lyftad blommas kalk.

Väl tusen händer sträcktes
och puka klang och horn.
Som drottningsäpple räcktes
ett litet pollenkorn.
Det var ett mästerstycke
med rutor och med band
likt ett byzantiskt smycke
av någon guldsmeds hand.

Hon hörde pipor fira
var gåva med en drill.
Hon fick till kunglig spira
en gyllene pistill.
Men allas händer knötos
om vingarna till sist,
som blodbestänkta brötos
från skuldran utan frist.

Nu knäföll het Ukhenna,
ett solbränt arbetshjon.
Hon ensamt ville spänna
den präktigt sydda skon :
— Min drottning, låt mig bliva
hos dig, när du får små.
Min tunga kan fördriva
en längre tid än så.

I tröga skymningsstunder
skall lägret ej bli hårt.
Jag täljer stridens dunder,
när Himmelsborg blev vårt.
I stackens hundra gångar
vi sprängde varje dörr
och gjorde dem till fångar,
som varit herrar förr.

Mer söt än någon honing
bjuds mjölk åt varje mor.
I bommad källarvåning
stå trädens löss som kor.
Högt upp mot takets tinnar
betäckta salar gå
med pelarna av pinnar
och bjälkarna av strå. —

Ukhennia, som till männer
visst aldrig sänkt sin blick,
av tvcnne grå antenner
ett slag på hjässan fick.
Det var en efterbliven
och yrväckt friarsven,
som harmsen och fördriven
slog hennes trut igen.

*

Överst i högbänk stödde
borgens drottning sin spira
mulen mot bordets kant.
Såren på skuldrorna blödde.
Silversållade skira
kostbart stickade kappan
föll i veck över trappan,
vilken stupade brant.
Böjd hon satt som i dvala.
Tystnen! Läpparna tala.

—Risten ert klockspel, som klingar!
Hämten på kuddar de vingar,
vilka vår menighet
från mina skuldror slet.
Se, hur de vissnade ligga.
De ha förtorkat och dött.
Skall jag om miskund tigga!
Har ej mitt sår förblött!

Mina händer ni skaka,
lova med snack förljuva
salens kvalmiga pina.
Trätans läskande druva
bättre dock torde smaka
edra läppar än mina.
Eder skall dygnet bli kort.
Vädret blir vackert och torrt.
Larverna skola på taket.
Störtskurn kommer med braket.
Larverna gråta och vakna.
Skyl dem och skyl edra bingar
fyllda med socker och vax.
Tänk, om av regnet det dracks!
Hjonet, som aldrig känt vingar,
kan ej vingarna sakna.
Bruten faller min spira.
Glömmen den vackra Sahira. —

Systrarna trängdes förskräckta.
Klockspelet saktare ljöd.
Fallen med armarna sträckta,
låg hon på trapporna död.

V v Heidenstam:

Drottning Kristinas julnatt

Till julnatt klockorna tona.
Mot Roms kupoler ett åskregn slår
och framför brasan en drottning står
i landsflykt och utan krona.
På käppens krycka av elfenben
förtorkade handen darrar,
men skuggan växer i eldens sken
från golvets isande marmorsten
till takets snidade spärrar.
Hon stöter käppen i stenarna vred
och vänder, trogen sin gamla sed,
sin rygg mot brasans flammande ved,
vars kokande sav rinner över.
Hon lyfter sin kjortel till höften från skon
— Diavolo! Värme behöver
den del som satt på de svenskars tron.
O! Quantum mutatum ab illo!
Jag mången natt gav till spillo,
men trögare uret ej timmarna mätt.
Du vackra Julia, nämn ett sätt
att döda den långa tiden.
Tänd alla ljusen, som nyss du släckt!
Jag längtar pröva min nya dräkt
av silvertyg och av siden. —

Då fäster tärnan förskrämd och skygg
med nålar ur kjortelsäcken
de breda kungliga vecken
kring plattade bröst och kroknad rygg.
Med rosiga fingrar hon sätter
fontangen av flor och paljetter
på hjässan över ett glesnat hår
och ögon, gråtögt röda av år.

Men drottning Kristina tiger.
Allt närmare spegeln hon stiger
med blicken som en sibyllas stel
och kinder, som gulnande tvina.
Och runt kring torgen vid orgelspel
de öppna kyrkorna skina.
Hon ser sina skuldror bära
brokaden skinande vit och ny.
Och skuggorna samlas och skuggorna fly
Hon böjer pannan så nära,
att glaset grumlas av immans sky.

— Säg, barn, om ryktet berättar sant,
att andras tankar du läser grant?
Min fingerring jag dig skänker,
om innan du vänder till bäddens blund
du tyder klart, vad i denna stund
din drottning i själen tänker. —

En kort minut, ett andedrag,
ej längre än ekot varar
från pendelurets döende slag,
betraktar tärnan den gamlas drag
och niger till golvet och svarar:
— Vid Gud, Majestät, du tänker som jag.
Härnäst när vid midnattsväkten
du höljts i den vita dräkten,
då står jag framför din bår med min sax
och putsar de höga ljusen av vax. —
Den gamla nickar och räcker sin ring:
— Hav tack, mitt barn! Du förgäter en ting.
När bland ljusen du står vid mitt läger,
med händerna knäppta du säger:
Nu mumla Petersklockorna tungt.
Nu är du ett stoft, Kristina.
Nu vilar du gott, nu sover du lugnt,
fast långt från de forna dina. —

Men tärnan blir vit som drottningens dräkt:
— Om ensam och rädd jag höjer
det lakan, med vilket båren står täckt,
jag viskar, när knä jag böjer:
I människans öden en gåta bor gömd,
som aldrig tyddes, hur lärd och berömd
hon läste sin filosofia.
Hon vandrar ända till Asiam,
hon gästar slotten på bergens kam.
som fågeln så yr i det fria,
hon hatar och glömmer sin egen stam;
men i främmande slottens alkover
hon drömmer om hemmets buskar och träd
och på främmande jorden hon sover
i ångest sin eviga sömn utan fred. —

tisdag 5 oktober 2010

Nu har, till sist, jag blitt så sur och lessen

















Nu har, till sist, jag blitt så sur och lessen,
så att jag tror jag inte orkar mera;
åt Hälsingland flög mina små intressen,
som en gång hade sig en primavera.

En jurydomstol är mig hela världen,
att "gå på hovbal" vill den mig förmena,
och döma från mig mina slott och gärden
och mina jaktrevir och mina renar.

Vid Gud, jag ville bo på minareter.
Men si, mitt rum befinns bland jordens svaga
och du har sagt, att världens härligheter
vinns blott av dem, som kunna oket draga.

Man unnar mig ej guldet i Alaska,
och nekar mig att höga hästar grensla.
Si, jag är blott en bottenlös tom-taska.
"Jag orkar inte" är min enda känsla.

Att leva pauvre blir till sist för djävligt,
och ingen lindring skänka heta tårar,
när livet lider obarmhärtigt sävligt
framåt i ännu bortåt femti vårar.

Men dö jag vill ej. Har jag fått den chansen
att leva här ett liv på denna jorden,
så skall jag mans stå i och ha balansen,
så länge som det än finns mat på borden.

Och du, som satte dig i domarstolen
och mina låts-domäner dömde från mig,
dig hänger jag liksom en glytt i kjolen
och tigger om en enda smekning från dig.


H Löwenhielm: