tungt, tungt.
I druvblått dis stå dungar och våta berg,
men kanalens guldbruna vatten
är
lugnt, lugnt.
O hugnande, fuktiga druvklasars dimblå färg
kring parkens tunga kronor och ekkullens grind —
o höstens dyrbara druvofärg!
Gärdets sträckor bölja i tungsint linjespel
rent, rent.
Kring bastgult gräs, som styvnat i gryningsköld,
står darrande, druvoljuv dimma.
Lent, lent
kring Gärdets höstblanka gölar, som spegla i vattnets
sköld
en slättrymds moln, du tonar — ädlaste strängaspel
av färger — silverblå druvodis!
Strömmen rinner i klarhet med sus under broars valv
tungt, tungt.
Från Södra bergen svallar opalvitt ljus,
men tyst över strömmens vågor
ungt, ungt
stiger, darrar och brinner vid höstvattnets bundna brus
det dunkla dis, i vars blåa druvoglans skalv
all höstens hymnklara melodi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar