söndag 27 september 2015

Höstens vår

Nu är den stolta vår utsprungen,
den vår de svage kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och vitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarns kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.

Nu äro alla drömbarn döda
som fötts ur vårens sköra lek —
likt buskens rosentyll, den röda,
som första skumma natt gör blek.
Men alla starka känslor glöda
som snårens nypon, kullens ek
och viska varmt i frost och nordan
om gyllne mognad och fullbordan.

Min sång flög drucken kring det bästa
av färg och doft i ängars ljus,
och det var ljuvligt nog att gästa
de många hjärtans honungshus;
nu vill jag, mätt på sötman, fästa
min boning långt från lust och rus
och vila under fasta bjälkar,
ej under lösa blomsterstjälkar.

Väl mig, då lekens minnen tvina,
att du var allvar och står kvar,
att ingen sol behövs att skina
vår kärlek varm i svala dar!
Hör, himlens hårda väder vina
sin högtidshymn för trogna par.
Vi le, när jorden reds och darrar;
vår lyckas hus har goda sparrar.

Nils Hasselskog (sign. A:lfr-d V:stl-nd) har pariodierat denna text i dikten Vid kumlet ("Nu är den dystra höst utbruten / som E. A. Karlfeldt kallar vår").

E A Karlfeldt:

fredag 25 september 2015

Hösten

Till Selly.

Den gröna
den sköna
den lekande våren
förflyger.
Den gula
den fula
september i spåren
sig smyger.
Ack! sommarens dagar, de väntades långa
och voro så korta.
De lovades många,
dock äro de borta.
Selly! Selly! Ser du molnet där?
Vinterns driva det i skötet bär.

Vi logo,
vi togo
oss blommor - och kvalen
de veko.
Jag spelte,
du delte
min glädje - och dalen
gav eko.
Ack! sångaren suckar, och fåfängt besvärjer
de bleknade ängar.
Ej rosen har färger,
ej lyran har strängar.
Selly! Selly! fågeln, fri och snar,
bort till södern med sin maka far.

När solen
vid polen
förklarad är gången
ur skyar,
tillbaka
med maka
han kommer och sången
förnyar.
Ack! skaldens och skönhetens blomsterliv ödes,
fast vattnat med tårar
ej åter det födes
med nyfödda vårar.
Selly! Selly! en gång, och ej mer,
livets sköna Maj emot oss ler.

J O Wallin:

Belsassar är drucken av vin och mätt

Belsassar är drucken av vin och mätt.
För den siste av Nebukadnessars ätt
små fötter låt dansa kring salens fontän,
som stenarna vätt.
Ty konungens själ vill sväva hän.
Belsassar är vägd och befunnen för lätt.

På tinnarna brinna lågorna matt.
Över staden hänger en glödhet natt.
Nu har konungen gästabud i sin sal.
Hör sånger och skratt.
Hör klang av oboë och cymbal. -
Belsassar! Din själ skall tagas i natt!

H Löwenhielm:

tisdag 15 september 2015

Till hundraårsminnet av Hjalmar Söderbergs dikt: Trädet på graven

Det växer på en grav
ett litet träd med blom och tagg,
och vad den döde en gång gav,
det gömmer minnet,
det vattnar morgonens och kvällens dagg.

Till graven kom en ung docent
- han hade säkert intet ont i sinnet -
och vad den döde satt på pränt
och vad han skvallervägen hört som känt
(men inte därför hänt) han bar i minnet.
Det var hans yrke, själv poetiskt impotent,
att böka om i diktens blomstersängar,
och på dess gröna ängar
hans gång var lekfull liksom kalvens dans,
och stora som en kossas ögon sågo
hans ögon emot land som lågo
för skumt och fjärran för en blick som hans.

Han såg på trädet med dess tagg och blom
och tänkte först: här måste hållas dom!
Men tänkte sedan: nej, den döde
var ändå alltför stor i diktens värld,
och jag är kanske än för litet lärd
att hålla dom och räfst med skaldens öde...
Men hur docenten står och ser och ser
på trädet med dess rikedom
av gömda taggar under blad och blom,
och hur han tänker mer och mer
på skaldens verk, och hur han vänder orden
om mörkret över vägarna på jorden
och om hur lätt det är att fara vill;
och hur docenten lägger ut (och till)
hans fantasi går in ett litet paktum
med skvaller, gissningar och vad ni vill
- och resultatet blir: ett biografiskt faktum.

Han synar prat och diktning härs och tvärs
och hör så säkert under allting tona
ett minne av ett brott,
men ger som straff åt skalden blott
- ty han är ädelmodig - att försona
allt vad han gjort och inte gjort - med vers...
Och han gör synden stor
och röd av våld och fet av hor,
men blott för glädjen att få stort förlåta,
så att små änglar däråt månde gråta.

Ty änglar gråta stjärnor till att lysa
oss mänskor, när vi frysa
och det är mörkt på vägarna och haven.
Och därför som en mild försoningspräst
och med en hög serafisk gest
åt stjärnorna docenten Böök
bak busken dök
och gjorde något fult på skaldegraven.

*

Den trösten finns: det vore nog en villa
att tro att mannen mente något illa.
"Det borde varit stjärnor", men det blev
- det som docenten skrev.

H Söderberg:

måndag 14 september 2015

Höstens dagar

Höstens dagar äro genomskinliga
och målade på skogens gyllene grund...
Höstens dagar le åt hela världen.
Det är så skönt att somna utan önskan,
mätt på blommorna och trött på grönskan,
med vinets röda krans vid huvudgärden...
Höstens dag har ingen längtan mer,
dess fingrar äro obevekligt kalla,
i sina drömmar överallt den ser,
hur vita flingor oupphörligt falla...

E Södergran:

söndag 6 september 2015

Punkt

Jag är punkt.
Slutet på den invecklade meningen.
Efter de barnsligt rundade kommatecknen
och semikolon, ungt och vankelmodigt;
efter alla strider mellan huvudsats och bisats,
så småningom utjämnade av det gamla visa tankstrecket,
avgör jag saken.
Vad är frågetecknet
- som sällan får något svar -
mot min slutplädering?
Eller utropstecknets
övermodiga överord,
och kolon som samlar skatter på jorden?
Jag kommer alltid till sist,
ser till, att det hela inte blir för långt.
Jag är svart och orygglig.
Jag är punkt.

När jorden dör

Hur skall det bli när jorden dör,
sen hon har vänt sig sista gång i bädden,
den gamla modern, grå av årmillioner;
när alla ljusårskronorna i taket
ha darrat ner, och månen,
den bleka sällskapsdamen, lämnat
den döende åt alltings ensamhet?

Det var en gång, då hon stod brud med solen,
i gryningen till första veckodagen,
då allt var ungt och nytt, som Gud är ung.
Hon minnes natten, då hon stödde Jakobs stege
mot himlatrapporna, vid Betels källor,
och dagen, då hon kysste Herrens fötter
bland Galileens tistlar och emottog ödmjukt
till sist hans blod och heliga lekamen,.

En sjuk och gammal jord har stor åminnelse,
och strängaspel till fyllest:
profetens röst och konung Davids kväden,
Marias lovsång - och att döden
är bara något som man säger
det sista svimningsögonblicket före
den nya himlen och den nya jorden.

Vätebomben

















Jag undrar hur det skall se ut,
när de sista dånen farit,
och ingenting som fanns förut
befinnes som det varit.
Din björk och min björk.
Gräs och akleja och veteax.
Ditt barn och  mitt barn.
Din stad och min stad
smälte ned som vax.
Kanhända skall en stjärna då,
där de i sorgetåget gå
kring denna spökelse,
en natt, långt borta, tänka på
av myrra, guld och rökelse,
en natt för längesen,
då jorden bar och hade kvar
ännu tre vise män.

Skona världen

I hagen utanför fönstret
äro alla gullvivor församlade.
Den minsta fågeln sjunger
i silveroxeln.
Mitt barn läser aftonbön.
Alla kvällar skulle vara sådana.
Herre, skona världen!
Rädda oss undan elementens raseri
från de onda andarnas gata!
För alla gullvivors skull,
för den minsta fågeln i silveroxeln,
och barnet som läser aftonbön.
Såsom du skonade oss en gång
för din egen Sons skull
och den oskyldiga törnrosen.

Noas duva

















O vitaste duva,
som föll likt en ros i min hand!
Den vitaste rosen
från Saron och Gosen,
den vitaste duvan med grönaste blad!
O ädlaste strand,
när orkanen blåst ut
och vakten är slut
i kajuta och skuta,
och en gammal kapten,
som sett städer bli sand
under himmelens gråt,
när en gammal kapten,
som är dödstrött och våt,
får i frid gå i land.

Två skola mala på samma kvarn

Två skola mala
på samma kvarn,
medan dagen varar.
Dela samma bädd
och markens bröd.
Kyssa samma barn
vid äppelblom
och strängaspel,
gråta kinden röd
i samma gråt,
när allt slår fel.
Frågan som ingen törs fråga
vandrar mot sitt svar:
vem som skall till sist
lämnas ensam kvar.

Häggen blommar på Östermalmsgatan















Idag är solen stor
och jag dess lillebror.
Goddag, fru Andersson,
var kommer hon ifrån,
så jordgubbsglad,
och rund och sund
av alla wienerbröd.
Idag slog häggen ut
så vit och mjäll som ingen hägg förut.
Ack, vilken kungadag!
Och nu får ingen sörja
på ett litet, litet tag.
God dag, herr Doktor
och Hovpredikant,
skall vi slå vad om påven
och en elefant?
Idag slog häggen ut,
och det är riktigt sant.

Huru små äro icke ungdomens synder!
















Huru små äro icke ungdomens synder!
Synder utanpå.
Skrik och marknadsballonger.
Synder utan ondska och vedermöda.
Som man sover bort.
Och vore de blodröda,
skola de varda snövita.
Huru små äro icke ungdomens synder!
Och huru stora och förfärliga sedan!
Fruktan och lögn, som flyttat ned i roten.
Det hemliga föraktet med åren
för allt som icke är vi själva.
Avunden som icke tåler
solen på andras rosor.
De gredelina synderna.
Synderna mot den Helige Ande,
som kanske icke kunna förlåtas.

Den brinnande ugnen

De ställde tre män
i en brinnande ugn
och deras namn äro kända.
Men fastän man eldade ugnen röd,
så ledo männen ingen nöd
och blevo icke brända.
De stodo bland glödande kol
men fingo dock inte ett enda hål
i fot och svål
och kände sig föga elända.
Det är kärt och anmärkningsvärt
att sådant kan hända.
Ty många vandra på glödande kol
och nål
för själ och kropp,
men de allra flesta
brinna opp.

Höst

Till frkn X.

Nu föll det sista plommonet för året,
föll tungt av dagg, som vätte mig i håret.

Ja, sommaren sin sista kyss har givit.
Nu blir det höst, som det i sekler blivit.

Jag vandrar i det våta trädgårdsgruset
omkring Ert hem, det trevna utvärdshuset.

Träd fram, min käresta, till fönsterranden,
där ömt jag står med plommonet i handen.

Ett sista tack jag vill Er gärna visa
för vad Ni varit mig av sommarlisa.

Er kärlek, sen den dag Ni vart förbländad,
är som ett plommon läckert formfulländad.

Och i ert väsen - hör och minns det gärna -
bor djupast sett en viss poetisk kärna.

Dock, - suckar hösten i Er faders täppa,
och det är tid, att vi varandra släppa.

Blott innan sista plommonet jag äter,
Ert hedersord, att ni mig ej förgäter!

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):
Fil:Nils Hasselskog.jpg

tisdag 1 september 2015

Månaderna

Den som har ledsamt i September
och mycket tråkigt i Oktober,
får kanske roligt i November
och målar livet i cinnober.
Men den som gråter i December,
och ej tar tröst i Januari,
gunåda den för Februari!
Dock - detta duger ej, bevars
du måste repa mod i Mars!
Var viss, du skall, om blott du vill,
få gullvivskransar i April; -
så var ej sur och dum - fybaj!
Du skall pioner få i Maj,
och smaka - hör! - en gödd kapun, i
midsommarsdagarne av Juni,
serveras stampagott i skjul, i
de sista dagarne av Juli,
och dricka mjöd med mycken must i
vid årets slut i Augusti.
Så, stärkt av detta, kära vän,
du möta skall det nya år,
som kommer på dig nu igen
och rulla skall i nya spår.
Men tacka Gud då väl du mår,
ty det är allt vad du förmår.

C J L Almqvist: