det var min barndomstid så skön.
Den tiden är mig kär och öm,
ej laster där fick plantan smitta.
Nej, där var frid och harmoni.
Där fick man plikt och dygder si
vid Dalaälvens stränder.
Ej tid, ej år, har kalken smittat,
hon lika ren är nu som förr.
Hon Heder! skrivit på min dörr!!
Hon älskar Gud och tror på dygden.
Så blygt som första gång, och ömt
hon om mig slår sin arm så skönt:
Där finns ej köttets lustar!
Kom så min ynglings vilda yra,
då stundom var jag stämd i sorg
och stundom oljud höll på torg,
se’n krogar sökts bland vänner flera.
Ack, råd, o yngling, tag av mig,
förstör ej så din dyra tid
och du skall vinna målet!
Jag unnar alla att förnimma
hur skönt det är så’n hustru ha:
att ingen kan ens lycka ta!
Ty livets höga mål är detta:
att oskuldsjungfrun kunna få,
ty då man gott varthälst kan gå,
ej misstro se, ell’ känna!
Men lyckans stjärna var mig trogen:
En dag jag mötte jungfrun blyg.
Jag henne såg uppå i smyg.
Jag fann hon kärlek för mig hade.
Då allt hos henne jag förnam,
min själ i himmelsk glädje sam:
Hon lovat bli mig trogen.
Och mannen huru bör han vara,
när han en sådan kvinna har:
Han skändelse ej på sig tar,
är mild i ord, ej sträng att döma!
Och kvinnan! högst han ställer då,
ser till hon första plats kan få,
där flera äro samman!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar