den lille, som aldrig lärt stava.
Hans stultande fötter snava
bland böckerna under hans nyaste lek.
Från nedersta hyllan med utsökt smak
de tyngsta banden han tagit,
än fler från den nästa han dragit.
Där står han på stegen, nackstyv och rak.
Och medan han språkar och jollrar glatt
och prövar på banden sin styrka,
han kallar det: "bygga kyrka";
och säker grund har han redan satt.
De tjocka murarne byggas, men snart
är virket slut, och han kliver
på stegen beskäftigt och river,
så böckerna dansa i golvet med fart!
Jag sitter vid skrivbordet, låtsar ej om,
att innerst det svider i sinnet,
när böcker få rispor i skinnet,
jag låtsar, som om det mig intet bekom.
Han bygger och trallar belåtet sin trall,
och verket blir mästaren värdigt;
men ännu är tornet ej färdigt;
ty stundar för nya böcker ett fall!
Han tog sig en paus; han funderar besatt;
hans anletes uttryck är listigt;
det vore väl icke så kvistigt
att få i de minsta, de översta fatt!
Beslutsamt han rätar sin vilande kropp
och känner fördubblad sin styrka.
Nu skall hon bli färdig, hans kyrka,
och åter på stegen stretar han opp.
Ohyggligt han stör mig; med ängslan jag ser,
hur rara volymerna hotas,
ty skadan visst aldrig kan botas,
om åldriga banden nu vältas ner.
Han stör mig! Mitt frestade jämnmod förgått,
och upp från min stol jag rusar
men hejdas — hans fröjd mig dock tjusar,
han jublar där uppe: sitt mål har han nått!
Jag sätter mig åter med fast beslut
att icke mer låta mig störa,
ej låna mitt känsliga öra
åt kraset, som räcker en hel minut.
Ånyo jag tar i mitt arbete tag
att åter få tankarne samman
och värma min själ vid flamman
av elden, som lyser min levnads dag.
Dock får jag ej länge där hålla mig kvar;
ett fröjdeskri kammaren rister,
och tankarnes kedja brister:
nu har han omsider sin kyrka klar!
På högresta tornet pekar han stolt,
förträffligt var materialet.
Och verket är icke så galet,
fast sköra bokryggar rämnat förbålt.
Han ler åt sin seger. Se’n stultar han nöjd
ur rummet och låter de rara
och lärda volymerna vara.
Jag känner i själen en underlig fröjd.
Trots all profanering står kyrkan där tryggt.
Jag ler åt den lille vandalen,
som härjat och skövlat i salen:
av vetenskapen sitt tempel han byggt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar