Utanför S:t Juliani tempel i Antiokias stad satt Nonnus,
fromme biskopen med silverlockar,
talande om salighetens lära
till de andra biskopar och fäder.
Och som nu han talte, hördes buller,
muntert skratt och slag av hästars hovar;
och när Nonnus höjde milda ögat,
såg han, hur en präktigt utstyrd skara
närmade sig templets port. I spetsen,
på en mjölkvit gångare en kvinna
ledigt satt, ett under utav skönhet.
Hennes mörkblå ögons glans fördunklar
den av diamanterna kring pannan,
vilken hög och liljevit sig välvde,
skuggad lätt av rika gyllne lockar,
som kring alabasterhalsen flöto
och sig ringlade bland vita vågor
av en barm, som höjde sig i frihet
för de fromma männens häpna blickar...
Munnen svällde som en ros i sprickning,
och ett leende, så fullt av tjusning,
lekte, omotståndligt, kring densamma.
Armar, händer och de späda fötter
blänkte utav guld och annan prydnad
ifrån gruvans schakt och havets botten;
och en härlig ström av kostbar vällukt
flög igenom luften, där hon framfor,
av patricier så tätt omgiven
och av älskare bland stadens ungdom,
skådeplatsens ros och högsta prydnad,
offrade sin dyrkan och sin rikdom.
Nonnus såg med stadig blick på henne
under skarans förbifart, såg ännu
efter henne hela långa stunden. –
Tårar fyllde hastigt nu hans öga,
och han vände sig till sina bröder,
frågande: »Har denna kvinnas skönhet
icke skänkt er nöje?» Alla tego.
Men den fromme Nonnus sänkte ödmjukt
ned sitt huvud, och hans tårar runno
på den helga bok, han höll i handen,
och han suckade så djupt och sade
nu på nytt: »Har denna kvinnas åsyn
ej berett er nöje?» – Då nu åter
alla tego, sade Nonnus: »Bröder!
Sannerligen säger nu jag eder,
mig var hennes skönhet välbehaglig,
ty från Gud, som är det högsta sköna,
kommer ju allt skönt, vi se på jorden.
Sågen I väl hennes klara öga,
leendet kring hennes mun? Därinom
kan ej bo en själ, som är förtappad,
fast fördärvad; hon kan ännu räddas.
–
Och när jag betänker, vilken omsorg
hon använda måste på sin prydning,
på det icke något måtte fattas
i lekamlig skönhet, att hon alltid
må behaglig synas inför alla,
sina älskare i första rummet,
fast hon ändå växlar dem beständigt,
o, då blyges jag! – Hur liten möda
göra vi oss, ack! om själens prydning!
Huru litet söka vi behaga
himmelrikets brud, som är oss lovad
utan växling, men för evigheter,
som belöning blott för att vi älska
Världens Ljus (som är vår plikt allenast),
men det hon, den hedniska, ej känner!
Och hur sällan avtvå vi de fläckar,
som ännu vid våra hjärtan häfta! –
Nej, vi äro ej tillräckligt rena
att förakta Danserskan, o bröder!»
Åter tego alla – denna gången
för att skåda ned i sina hjärtan.
Men den fromme biskop Nonnus sade:
»Bröder! jag vill er en dröm förtälja,
som jag hade natten förr’n jag ställde
hit till eder kära krets min kosa:
Jag i kyrkan bland de unga trogna
stod, att dem mot prövelserna styrka;
och då tyckte jag mig se en duva,
svart som natten, stinkande och oren,
men förunderligen skön till formen,
som på altarhörnet satt sig neder
under hemska läten. Diakonen
jagade väl henne ur min åsyn,
men då slutad var vår enkla gudstjänst
och en hvar gick hem till sig – jag även,
sist bland alla – flög i kyrkodörren
svarta duvan plötsligen emot mig,
flaxande omkring mitt gamla huvud,
men jag henne fattade med handen,
kastade med avsky henne från mig,
så att hon i dopfunten föll neder,
vilken stod i helga kyrkans förhus.
Strax därefter duvan uppflög åter;
hur förändrad dock! Nu hon mig syntes
vitare än snö, och hennes vingar
blänkte som en ängels. Rakt mot himmeln
steg hon nu, så att det sang i luften,
och försvann. Så var min dröm, I bröder!»
Just som Nonnus slutade, kom skaran,
med Pelagia i spetsen, åter
från sin färd. Då sträckte Nonnus handen
emot henne, och han sade huldrikt:
»Kvinna, du är skön! o allt för mycket!
Kvinna, du är skön! o allt för litet!
Vet, det finnes tvenne slag av skönhet!
Jag kan ge dig den du ännu saknar
med ett för dig okänt skönhetsvatten,
som jag hämtat utur ljusets källa, –
vill du hava det, följ mig i templet!»
Vid hans ord patricierna logo
och begynte gäcka gråhårsmannen,
men Pelagia dem förebrådde
med en vredgad blick och hov ur sadeln
sina smidiga och mjuka lemmar,
svävade mot Nonnus fram och sade
med en blandning utav skämt och vördnad:
»Vilken kvinna, tror du, vill ej bliva
skönare, om möjligt? Giv mig vattnet,
att jag yttermera må förtrolla
dig, du gamle man, ty att jag redan
gjort det, ser jag nog.»
»Mitt barn, du har det!
Följ mig in, så vill jag säga huru!»
Och hon vinkade sitt tåg att fara
vidare och tog vid handen Nonnus
lekande och glad; men denne ställde
sig vid altaret så majestätlig,
att hon plötsligt bävade tillbaka,
troende sig uti honom skåda
någon av Olympens höga gudar;
och sin röst han höjde. Orden flögo
såsom bin ifrån hans helga läppar,
lastade med himlalöftets honung.
Och han talade om Nazarenen,
»Store Läkarn», som hon hört beskrivas,
dock ej än som Gud sig lärt att känna,
samt hurleds Han dött för våra synder.
–
Nu gick ljuset upp för henne. –
Nonnus
se’n beskrev Maria Magdalena,
Hennes synd och ånger och försoning,
samt hur Jesus henne nåd beskärde
framför andra, vilka icke syndat.
Och Pelagia lyddes. Först steg blekhet
över hennes fina rosenkinder,
Sedan fyllde tårar mörkblå ögat,
därpå höjde suckar liljebarmen,
som hon skyndade att nu betäcka,
villigare, än hon förr den blottat.
Smycke efter smycke se’n hon avtog,
tills hon ingen annan prydnad ägde
än sin egen fägring – och förkrossad
föll hon sist för Nonni fot och sade,
stoftet kyssande ifrån hans fötter:
»Mina synder äro allt för stora,
uti evighet är jag förlorad,
det för mig finns ingen räddning,
fader!»
»O, min dotter, du är räddad redan!
Kom till funten, du min svarta duva,
att bli vit i dopets skönhetsvatten!»
Svarade med glädjetårar Nonnus,
och sin hand välsignande han lade
över hennes sköna änglahuvud.
