men hans tystnad
fick sol och måne att stå
stilla
Den grep honom
och hans ögon försvann
Han teg genom dagar och nätter
gick tigande
satt tigande
åt tigande
Orden han inte talade blev
tyngre än sten
Han murade
åt sig
och oss
en stad av tystnad
där väggarna teg utan fönster,
spirorna förgäves försökte nå upp,
klockorna satt fast i för trånga kyrktorn
Han gick i en skog
där inget löv var stort nog att susa
inget barr att röras
Under hans fot tystnade rötterna
Själva hans fot tystnade
Bröstet i hans kropp
De klingande nyckelbenen
Psalmistens harpa hade
inga strängar
profeternas ansikten
ingen mun
på kammarorgeln drog han ut
klarinett trumpet och basun
men Jerikos murar stod
tigande kvar
Öknen teg
Stentavlorna hade ingen inskrift
Det var före bibelns tid
När han på nytt började tala
skapades världen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar