Kärlekskampen

Först i helvetet en timma

för en dag i paradis.

För att kärleks sol förnimma
ska jag ut på hatets is.
För att få ditt ljusa, lätta
leende, som gör mig glad,
måste mina tårar tvätta
dina läppar i sitt bad.

Innan änglavingar växa
fjärilsflyktigt på dig ut,
måste först du vara häxa
en demonisk, mörk minut.
Men den mun, du lärt förbanna,
snyftar fram ett saligt tack,
när du kysser i min panna
märket av din egen klack.

Och jag själv, lik satan, piskar
dig med ont som en besatt,
tills du något hjälplöst viskar,
och jag dignar mot dig matt.
Två, som inte längre orkar
vara vilda djur som nyss,
men varandras läppar torkar
till en rädd försoningskyss. 

Aldrig mer vi två kan svärma 

sorglöst samman, ungt och yrt, 

inte milda svalor härma, 

vi har köpt vårt rus för dyrt. 

Ångest i din smekning darrar, 

och mitt famntag liknar kramp. 

Blundande oss blodet narrar 

aldrig mer till Eros’ kamp.

E Lindorm: