från logen hörs dunsar och sanstramp och dragspelsljud.
Men ensam vid snedblåsta sjöbon, med nävarna på ryggen,
står Johan, Höghultadrängen, som nyss har brottats med Gud.
Hans ansikte är knotigt under helgdagshatten.
Han står i begrundan och tuggar på ett strå.
Vatten speglar himmel och himmel speglar vatten
och halvmilslångt ute hörs ett par åror gå.
Han har legat i spanska sjukan i den gungande, brinnande sängen
och slagits för sitt fattiga liv och kämpat med Gud om sin själ.
Allsmäktige Gud ur en åskby steg ned för att brottas med ringa drängen,
vräkte honom mot jorden och slog honom halvt ihjäl.
Han bultades och vreds som en smutigs trasa
och kände det pyra som eld i märg och ben,
såg väggarna ragla och sänggaveln rasa
och föll genom avgrunden som en sten.
I ögonen sitta skuggorna kvar från de svarta, svindlande djupen
och ännu det rungar i bröstet av kastoskovelns ljud.
Flickan och kortspelet, dansen och snuset och supen
äro blott vind och fåfänglighet för den som brottats med Gud
Han har ej längre sin lust åt världen,
som bullrar en sådan förklaringens kväll.
Se, fiskar ej Petrus på mörknande fjärden,
där månskenet glimmar som strömmingsfjäll?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar