dag efter dag,
tills båda fått samma gråa hår
och samma drag.
I barn efter barn de blandat själ
och lynne och blod.
Förutan allt tal den ene så väl
den andre förstod.
På vanliga viset barnskaran flytt
i världen ut.
De båda sitta allena på nytt
och bida sitt slut.
En natt han ligger sömnlös och hör
hennes andedräkt.
Karlavagnen på fönstret kör
och ljuset är släckt.
Han ligger och tänker på stort och smått
i sin ensamhet.
Hur litet man ändå till slut förstått,
hur litet man vet.
Han sätter sig upp och tänder igen,
ty fridlös han är.
Han viskar: "Vem är du egentligen,
som sover där?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar