där kloaken rosslar tungt som en obotligt sjuk
och där, matad av mörka och osande kök,
en soptunna tronar med inbucklad buk.
För alltid bär jag med mig min barndoms fattiglukt.
Det första jag minnes från mitt tidigaste liv
är köket därhemma, som rann och rann av fukt,
söndagens klockklang och sorgsna positiv.
Jag saknar dock min barndom, ty där fanns glädje med.
Finns det lättare steg än barfotasteg?
Jag spelade kula och jag plockade ved
och jag metade mörtar på pannkaksdeg.
Min mor var den vackraste i hela vårt kvarter,
hon var så hög om bröstet och gången var lätt.
Och hennes fina händer jag ännu för mig ser
innan de svullnade av skurning och tvätt.
Men pojkårens lappade blus jag växte ur
och böckerna far min ur mina händer slog.
Jag skulle bli en träl, bli ett dragaredjur
och därtill hade jag ju kunskaper nog.
Då grät jag av hat och jag rasade mot Gud
och jag knöt mot hans sotiga himmel min hand.
Se, min panna är fri, varför kastar du mig, Gud,
som en träl ut i träldomens tröstlösa land?
Jag fick blott några blommor på min nattvardskostym,
en klocka och en plånbok med blåpenna i,
jag som drömde om harnesk och riddareplym,
jag, gossen, som sagans alla tomtar stodo bi.
Så gick jag till maskinen med upproriskt blod
och jag hatade maskinen av hela min själ,
tills hatet värkte loss och omsider jag förstod,
att den är ingen träl, som ej känner sig som träl.
Jag var den ende vakande bland folket som sov,
jag var frihetens hemligt utkorade son,
och jag skall in i döden sjunga skönhetens lov
med lungor som rassla av järnfilspån.
Se, mänskligt är mitt öga och mänsklig pannans bukt.
Jag bär som en purpur min oljiga blus.
Jag kommer från en bakgård, från mörker och fukt,
men känner mig uppfylld av det finaste ljus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar