Bron

Om kvällarna strålar bron

av glober som stora solar,

och i dess järnskelett molar

trafikens darrande ton.

Bron sjunger: "Dagen lång

här står jag och sammanbinder."

Jag hör med rodnande kinder

dess vänligt brummande sång.

Jag slår mina blickar ned,

min smälek jag dölja behöver.
Det bor en ovän mittöver,

en vän, fast förmörkad och vred.

Det strålar en bro mellan oss,

men aldrig varandra vi råka,

fast vi kunde gå eller åka

vid bländande lampors bloss.

Vad hjälper elektriskt ljus,

förgyllningen, järnet, graniten!

Det bär mig ej ens den biten

fram till min oväns hus.

Väldiga broar välv,

fyll dem med rusande vagnar!

Intet allt detta mig gagnar.
Bron får jag bygga själv.

E Lindorm: