Den äkta döden

Ja, även mig har du försökt att blända

från scenen eller biografens lakan,

du hjälte med den tragiskt höjda hakan

och själ och vador intill bristning spända.

Du sjunker hop i dödsarbeteskrampen

och slungar kring dig slipade repliker.

I lämpliga belysningar från rampen

med skolad röst din smärta ut du skriker.

Då ser jag för mitt öga gatuscenen:

en fyrtioårig kvinna, redan gumma,

som plötsligt kände döden vika benen

och kasta henne mot en avloppstrumma.

Hon visste det var galet, och hon hörde

polisens röst och andades med möda.

Det allra värsta var att hon förstörde

sin rara, dyrt betalda middagsföda.

I smuts och trängsel tyst hon uppgav anden

och blodet sköljde över blåa schalen

och över kanten, som hon höll i handen,

och stänkte ner den köpta strömmingsvalen.

I livet dö vi utan stora gesten

och all den höga, himlande tragiken.
Vi stupa klumpigt tungt som åkarhästen

och hindra med vårt dödsfall blott trafiken. 

E Lindorm: