En resenär

Är jag den ende som går sakta

och ej kan hålla rätta takten?

Jag har så mycket att betrakta,

ty jag är främling här på trakten.

Omkring mig människorna forsa

på gator, som varandra korsa.

De flesta nog förnummit rykten

att de blott äro resenärer,

men glömt det som en fras i flykten

för mera brådskande affärer.

De varken undra eller ana.
De blevo tidigt hemmavana.

Men jag är född att ständigt minnas:

du är en främling här på orten.

För dig får ingen vardag finnas.
Se, äventyret står vid porten!

För dig på första, bästa gata

finns nog att älska, ömka, hata.

Jag tar mig tid att allt beskåda.

Jag läser skyltarna på husen,

ty allt har något att förråda.

De många skilda fönsterljusen,

ett spektrum över hemmets dagrar,

jag gripen i mitt minne lagrar.

Med gamla hus jag mig förbrödrar,

jag gillar gamla plank som skräpa.

Jag går bland torgens bleka mödrar,

som tungt på barn och kassar släpa.

Men helst jag mig förtroligt tryggar

till gammalt folk med slitna ryggar.

Jag är god vän med många döda

på gamla, gröna kyrkogårdar.

Jag läser deras namn med möda

i utnött skrift på sjunkna vårdar.

I ångestbleka sommarkvällar

det skiner frid från kors och hällar.

Snart ljuset skall för alltid skymmas.

Kan något finnas mera viktigt?

Allt, allt skall i mitt inre rymmas

och därför må jag leva riktigt.

Så kan det sägas om den döde:

"Han visste brinnande sitt öde."

E Lindorm: