i soluppgångens svala ljus.
I natt föll blommorna för frosten,
och som ett sorgebrev
jag ser, vad döden skrev
vid denna morgons tunna sus.
Ja, som en tung och svart epistel
om vänners död är denna skrift:
Till evig ro gick ros och tistel
från fattig åkerren
i nattens stjärnesken.
Må friden hägna deras grift!
Sitt amen spelar blåstens fuga:
Si, ingen natt skall vara mer,
och ingen vår skall le och ljuga.
En annan sommars blom
skall i sin rikedom
ej minnas någonting av er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar