och munnens gapande fråga,
den blåa och veka vårkväll hon fick
del av mitt hjärtas låga.
Jag minns hur min rodnad gick och kom
och blodet sprängde i pannan.
när därpå hon varsamt talade om
att hon var kär i en annan.
Det tog mig bittert, jag föll ihop
och kunde ej längre sova.
Hon skulle ägas utav en glop
som ej var värd hennes gåva!
Det kändes svårt att en annan än jag
hennes kärlek skulle få smaka,
men ändå jag drog mig en bitter dag
till ensamheten tillbaka.
Det lever dock upp, det jag trodde dött,
ibland när jag längtar att smekas.
Då rinner det åter ur sår som blött
och aldrig helt kunna läkas.
Och det fast hon ändå icke var
mer än en kvinna i hopen,
som väl fick löfte av mor och far
att gifta sig riktigt med glopen.
Med ring på fingret på lagligt sätt
hon gifte sig väl till hösten,
och gav sig åt honom tills han blev mätt
och trött på de späda brösten.
Nu kanske hon röd och pussig går
med skrikiga ungar i kjolen.
Men ändå för mina tankar hon står
bristande skör i solen.
Ty det som man icke fört till sitt hus
och smutsat ner under åren,
det står för ens blick i vackert ljus
och bär hela lyckan av våren.
Men vad jag har blivit vek och dum,
i ungdomsgrillerna fången!
Men kvällen är ju så ljus och ljum,
alldeles som den gången!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar