Förrädaren

Jag känner ännu svedan,

fast det är längesedan

och fast jag detta ärligt glömma vill.

Omkring oss våren jäste.

Vi svärmade, vi läste

allt klangfullt som vi kunde utantill.

Om dig jag länge undrat

och hade dig beundrat

så häftigt som man kan vid sjutton år.

Du var för mig den bäste,

en lösen och ett fäste.

Du hade ett så vackert, lockigt hår.

Jag rodnade av lycka

när jag idn hand fick trycka.

Du var ett huvud högre minst än jag.

Du mig till himlen höjde

och länge ej det dröjde

förrän vi svurit ett fostbrödralag.

Vi skulle världen frälsa

med all vår unga hälsa,

vi skulle dränka ondskan i vårt ljus.

Vi skulle allt fullkomna.

Det var så svårt att somna

om kvällarna för stora tankars brus.

Vart känslofrö som grodde

jag tryggt dig anförtrodde.

Jag hade ej för dig en hemlighet.

För varje ord du sade

jag blott beundran hade.

Du var en gud och jag var din profet.

Då kom det svåra slaget,

det första nappataget

med livets våld, som ingen slipper från.

I magra utkantsparken

vi lagt oss ner på marken

att gläda oss åt gräsets slitna strån.

I upprorsröda kvällen

vi byggde molnsamhällen

med renhet och rättfärdighet uti.

När sista molnet släcktes

jag kallt och snöpligt väcktes

av en parfymdoft, som drog frän förbi.

Med röda, råa läppar

och tunga öronkläppar

en kvinna fnissande omkring oss strök.

Hon kyssar åt oss slängde

och mjukt på midjan svängde

och brände av små blickar på försök.

Och du sprang upp för blicken

och svarade på nicken!
Med grumlig röst du sade mig adjö.

Jag låg där som förkrossad,

av blygsel genomblossas.

Jag vände mig mot jorden för att dö.

Där låg jag övergiven

med själen sönderriven

och jämrade mig högt av raseri.

Jag var försmådd, bedragen,

min tro i stycken slagen.
Det var en fanflykt, ett förräderi!

För första lust du mötte,

du mig åt sidan stötte,

jag som din broder var i kamp och dikt.

Du nesligt mig förrådde,

min trohet du försmådde

för ett par fala kvinnohöfters svikt.

Jag som mitt hjärta burit

var dag till dig och svurit

att in i döden vid din sida stå,

jag kände avund stinga

och varma tårar springa

för att jag icke helt fick om dig rå.

Vår vänskap blev väl lappad,

men glorian var tappad

och sedermera skildes våra spår.

Och jag drog ut på färden

att ensam frälsa världen,

som man blott kan, när man är sjutton år.

E Lindorm: