och from och ödmjuk i trona.
Så böjde ock du vid den hängdes trä
och grät dina synder på darrande knä
och bad om en himmelsk krona.
Så gick även du till ett fårahus,
till fröjd för de fogliga fåren.
Du älskade mörkret mera än ljus!
Du slog idealen i spillror och grus!
Du slog idealen i spillror och grus!
Du svek i de stridbara åren!
Du gick ju i sjudande röda år
åt vänster bland trotsiga getter.
Du var ju kamrat i vår käcka kår,
som ung och het gav svidande sår
med pennans drypande etter.
Du bar ju ditt huvud på modigt sätt,
din blick var en glittrande klinga.
Hur kunde väl skalden från Nasaret
och hela hans fromma förnekareätt
din ynglingatro betvinga?
Hur blev du omvänd från tron på allt,
som syns mig vackrast i livet:
Att hellre stupa än göra halt,
att hala det, som är skumt och kallt
och unket och efterblivet.
Ditt trots är dött. Din ungdoms orkan
har mojnat och ödmjuk du vankar
din gråa väg i din tros kaftan
och dyrkar gud och fruktar fan
och unga kätterska tankar.
Så blev även du till slut galilé,
av himmelsk förblindelse slagen.
Jag borde gråta men måste le:
Jag får dig bland skrivaränglarna se
en gång på yttersta dagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar