att det är nog med mördandet en dag,
att handen, som ni ängsligt bundit, sliter
sig loss och höjs till hämndens dråparslag.
Det kan ju hända att den stora vreden
får makt med männen i de långa leden,
kanhända slavarna
i skyttegravarna
ur era händer slå kommandostavarna.
Ty tusen år i fångenskapens Babel
och tusen år av mord och våld och väld
ha lärt oss tvivla på er frihetsfabel -
och ur den gnistan kan det lätt slå eld.
Det kan ju hända - och det måste hända -
att bågar springa av, som äro spända -
att diplomaterna,
som styra staterna,
en dag få fåfängt ropa på soldaterna.
Det kan ju hända, att på svarta nätter
en morgonlärka stiger upp och slår,
att det är slut på lidna oförrätter,
och mänsklighetens skam- och ofärdsår.
Det kan ju hända, att den lärkan sjunger
att det är slut med hugg och hat och hunger -
att bataljonerna,
som gött kanonerna,
ha vänt dem rätt - och riktat dem mot tronerna.
Än lida vi i vånda. - Det kan hända,
och hända skall det, kosta vad det kan,
att bröderna, som ni mot bröder sända,
en dag mot er gemensamt storma an.
Kanhända darra era härskarhänder,
när fienderna visa sig som fränder,
när alla famlande
gå fram, sig samlande
att bygga upp det nya på det ramlande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar