en enkel kvinna, glad och god.
När hennes tunga mist sin kraft
hon gurglade mitt namn i blod.
Jag kom väl ej så ofta förr
när själv hon öppnade sin dörr
och mot min axel glädjegrät
och kyssande mitt slarv förlät.
Men sen hon flyttat utom tulln
och icke längre ser och hör,
jag ofta klappar tyst på mulln,
så barnsligt, hemlöst utanför.
Du mor, som en gång burit mig
i själ och tankar, kropp och blod
med långt och gladlynt tålamod,
nu är det jag som går med dig!
Du kunde kläda mig i kött,
men jag kan ej ge dig gestalt.
Nu följer du mig överallt,
men du skall dö när jag har dött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar