onsdag 13 juli 2022

Åter ute

















Stor måste skuggan varit -
jag är bländad av ljus...
förvirrad jag står i vårens sol
på trädgårdens ljumma grus.

Vacklande jag träder
på friska jorden ut...
Var den så strålande,
outsägligt skön förut?

Blad och knoppar darra
för en ny vårs vind
och nytt gräs viftar
uppståndet vid vår grind.

Du Lilium Convallium
som stod vid min smärtas bädd -
nu står du på marken, tung av doft,
i bländvid klädnad klädd.

Är detta uppståndelsens morgon? - 
allt är ju salighet...
Förlåt mig, o liv, att jag tvivlat
på din gränslösa härlighet!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar