På nedre botten

'

Nu vämjes jag vid den fördömda lotten

att ängslas för obotlig jord.

Jag vill byta med skräddarn på nedre botten

som sitter i frid på sitt bord.

Han kan icke plågas av syner och drömmar

för sin hindrande ögonskärm.

Han ser bara tyget, som just han sömmar

till ben, till rygg eller ärm.

Och den som har skygglapp kan aldrig skrämmas

när olyckan springer förbi,

men den som är utan, han översvämmas

av oron och drunknar däri.

Men skräddarn han sitter så stillsam och grånad

i kut under taklampans ljus.

Och gör honom livet ibland förvånad,

så tar han till tröst en pris snus.

Han följer ej drömmen, som skymtar och vinkar.

Han sover nog bättre än jag.

Jag ser hur hans flitiga synål blinkar

i lugna och avmätta tag.

Så kommer hans hustru med kaffepannan,

en gumma, grånad som han.
Hon skjuter varligt hans skärm ur pannan

och gott de betrakta varann.

Då ville jag vara en son till dessa,

med deras stillnade drag.

Jag skulle hjälpa att prova och pass

och ärva firman en dag.

Men säg, vad har jag då gjort för illa

som ej kan bli dessa lik,

som ej kan få sitta krokig och stilla

i lugn i min lilla butik?

E Lindorm: