lyfter du sturskt fasaden,
gnistrande färsk och flott.
Högfärdsbesatt du skiner,
du som helt nya gardiner
i dina fönster fått.
Du som ej än mist fukten
och fräna oljefärgslukten
känner ej världen stort.
Först skall dig åren barka
och trasiga barnskor sparka
häck i din blanka port.
Ack, du har långt ej hunnit!
Har väl en kyss ens brunnit
ini din hiss en gång?
Än du av sorg ej härdats,
än ingen kista färdats
nedför din trappuppgång.
Ej dina rums tapeter
bära på hemligheter,
minnen av hem som sprängts.
Det kräves många hyror
innan av livets syror
riktigt du genomdränkts.
Fönsterrutorna blänka
blixtrande klart, kantänka,
men de ha ingen själ;
kunna ej vinka, varna,
lyckligt av kärlek klarna,
grumlas av hat och gräl.
Nu är du högfärdsvriden,
men blir nog mör med tiden
när du fått veta hut,
när du står mörk i färgen
ända till bara märgen
skrubbad i livets lut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar