en regnkväll efter långa år
och ser din våning lysa vänlig.
Du är dig lik, fullt igenkännlig,
ja, samma nacke, samma rygg
och gången lika rask och trygg
som när du bjöd mig bästa stolen.
Du går ditt golv med pipan vänd
och blicken fridsamt inåtvänd
och knäpper tankspritt på fiolen.
Och från badbaljans varma vatten
står röken, röd av brasans ljus.
Din hustru öppnar just sin blus
och ger den lille mat för natten.
Där ute är det vått och fult
och det fördubblar hemmavärmen,
och lampan lyser varmt och gult
under den gula sidenskärmen.
Ifall du blickat ut du sett
en skugga vid ett trädskelett,
men skulle aldrig kunna anat,
att det var jag, som på dig spanat,
ej ont och hårt och avundsjukt,
nej, minnesgott och mjukt.
Men om du vetat av min blick,
där spinnande av lugn du gick,
du skulle ej med hat i minen
gått fram och dragit för gardinen.
Du skulle slagit fönstret opp
och böjt dig ut i regnets dropp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar