förundransvärt du skapat mig, natur,
med ett begär att bliva gudars like
och ändå vara djur.
I höga, klara nätter jag förnimmer
att jag med själva stjärnorna är släkt
- och släkt med henne, som i lyktans skimmer
emot mig blinkar fräckt.
I varje bröst från födelsen det kluckar
en dyig, underjordisk flod.
Och älskaren, som vekt och själfullt suckar,
vill gjuta oskulds blod.
Och den som nyss, stoltserande med starka
och spända vador, kvinnoynnest väckt,
om några timmar som en tölp skall snarka,
på ryggen nesligt sträckt.
Den som med sina barn vid aftonbrasan
har rullat om i lek och äpplen stekt,
skall kanske samma natt i mardrömsfasan
bli vild och stöna fegt.
Hos den som makligt middagsmaten smälte
med tröga andetag och släpig blick,
kan du ej spåra morgonstundens hjälte,
som fram bevingad gick.
Du vet, natur, jag äger icke krafter
att länge härda ut i last som dygd.
Av jordens ädlaste och lägsta safter
är jag en blandad brygd.
Väl kan jag samman av förfäran krympa
inför den dunkla lott som blivit min,
men jag kan icke fegt mitt väsen stympa
och krypa ur mitt skinn.
Jag måste surt och sött i botten svälja
och icke svikta för allt lågt jag fann,
men leva detta liv jag ej fått välja
så gott jag kan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar