Och än du sover, hulda, roligt?
Vak upp, min sköna, vakna nu!
Slå ögat opp, det blida, stora,
och, vänd mot Nordens Aurora,
som Nordens stjärna stråla du!
I går yrväder blicken stängde
och mörka moln på himlen hängde.
Gul, bland de svarta skyarne
sken månen, blek och kulen,
själv satt du tyst och mulen —
men nu! se blott i fönstret, se!
Vitt utbredd under himlatältet,
i solen skimrande, på fältet
snön ligger som en liljebädd;
mörk står allen’ den glesa skogen
bland rimfrost grönskar granen trogen
och bäcken glimmar isbeklädd.
I bärnstensskimmer rummet prålar,
från kakelugnen brasan strålar
och sprakar muntert, som du hör.
Att sitta där kan ock behaga,
men släden hällre fram vi draga
och spänna bruna stoet för.
På morgonfallen snö vi glida,
förtroligt vid varandras sida,
varthelst den raska färden bär:
kring fälten, nu så öde, släta,
till lunderna, de nyss så täta,
till stranden, som är mig så kär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar