Jag kände mången fager mö,
som varit otillgänglig, sluten
och ren, men också kall som snö.
Jag dessa kvinnors dygder fattar
och deras fina later skattar,
men har för dem en skygg respekt.
Vid denna syn blir jag förskräckt,
ty deras ögonbryn förklara
en inskrift på beryktad port:
"Den, som beträder denna ort,
för alltid låte hoppet fara!" —
Kanhända du vid Nevas strand
har träffat slika mör ibland?
Bland dessa kvinnosfinxers skara
fanns också månget exemplar,
som dock av slug beräkning bara
så otillgänglig skenbart var.
Ty ej den spotska ger sig förr än
den stackars gossen skräms på dörren
av hennes kalla, hårda sätt.
Men sedan börjar hon kokett
att åter sätta agn på kroken
med ögonkast och fagert snack,
med söta "o!" och ömma "ack!".
Och han, den älskogskranke token,
på nytt förbländad — det är klart —
i fina nätet sprattlar snart.
Ur Eugen Onegin (III:22-23)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar