När de i kylda flaskan blänka,
man därpå ej kan se sig mätt.
Så klart som Hippokrenes källa
det ädla vinets pärlor välla
med skum ur flaskans häkte opp,
när hon har frigjorts från sin propp.
Min stackars börs till sista öret
jag fordom alltid hade brått
att tömma för en droppe blott
därav. Det piggar upp humöret.
Hur mycket skämt, hur månget rim
har det ej fött i glättigt stim!
Men i den mån jag blivit äldre,
min måge tål det ej som då,
och därför håller jag mig hellre
numera till ett glas Bordeaux.
Champagnen är en älskarinna,
som nog kan svärma, nog kan brinna,
men flyktig ock som en kokett
samt oberäknelig och lätt.
Men du, Bordeaux — o, ädla druva! —
förblir en lugn och trofast vän,
som vill i bleka döden än
vår levnads gamla dar förljuva
och som vid motigheter tål
i prosans värld. Bordeaux, din skål!
Ur Eugen Onegin (IV:45-46)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar