Jag gick i kyrkan

 

Jag gick i kyrkan.

Det var vår. Kanske palmsöndag.
Jag gick med mängden, jag övertalade mig och tänkte:
inte är du märkvärdigare än andra,
nog kan du gå i sällskap med dina medmänniskor
upp till gudstjänsten.
(Men i hemlighet bar det mig emot
att bli funnen i en mängd,
när det gällde andakten).

Prästen talade bra
utan att vara gripen,
gick rakt på en del,
överskylde somt, undvek annat.
Det var inte ämnat att gripa.
Det var bara ändå,
för att det var söndag.
Jag reste mig inte med de andra,
men kanske böjde jag huvudet med dem,
dock bad jag inte, tänkte blott...
Bäst var psalmsången,
så följde lysningar
och länsstyrelsens kungörelser mot kreaturssjukan.
Och det är riktigt:
kan man inte frälsa en människosjäl,
så kan man ju åtminstone
dra upp en oxe ur fördärvet...

Jag gick hem. Jag var densamme.
Jag gick i mina egna funderingar.
Jag tror inte på kyrkan,
men jag tror på Templets idé
som den största av idéer.

 R Jändel: