ingen förmådde att klart tala dess himmelska språk.
Tonernas Raphael kom — och i tusen sköna gestalter
blixtrar dess väsende fram, tolkat i smekande ljud.
Hjärtats outgrundliga liv och tankarnas vimmel,
mänskliga lidelsens glöd, himmelens saliga ro, —
allt för hans snilles eld sig kläder i smältande välljud,
och med den döende ton sjunker en värld för vår syn.
Enkel som ängens viol och djup som det rullande havet,
sjunger han blommornas doft, sjunger han Guds majestät.
Och när han lägger sin vinge till ro och sjunger sin svansång,
likna dess toner en suck, pressad ur skapelsens barm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar