allen’ bland evig snö, vid avgrundsdjupa stalper.
En örn kring tinnarna av fjärrbelägna alper,
med mig i jämnhöjd lyft, stolt sina kretsar slår.
Från detta rum jag ser de strida strömmars vagga,
ser deras första språng och deras vilda fragga.
Här, ödmjukt, under mig de svarta molnen gå.
Där nedan dånande sig vattenfallen kasta,
än lägre nakna berg utbreda massor fasta.
Så kommer mossans trakt, så buskar torra, små,
och där re’n gröna hus, dem rika lundar kransa,
där fåglar kvittra glatt, där hjortar muntert dansa.
Där ibland bergen re’n sig folket nästen byggt,
där kräla får och lamm på kullar saftigt gröna,
där stiger herden ner i dälder ljuvligt sköna;
Aragva kilar där, av trånga stränder tryckt.
Till klyftans gömsle där ses rövarn kosan styra,
där Terek fröjdar sig i vild och munter yra.
Han rasar och far fram liksom ett vilddjur, när
utur sin bur av järn det efter byte spanar.
Han blickar hot, till kamp han sina böljor manar
och slickar branterna med hungrande begär.
Förgäves dock! Han får ej lindring, får ej föda,
han obevekligt kläms imellan massor döda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar