Förnöjd ler bonden i sitt skägg,
då släden fram på skaren slinter
vid bjällerklang och hästens gnägg.
Av grova tömmar stadigt hållen
i skaklar, lustigt travar grållen,
och kusken tronar på sin bock
i livrem röd och fårskinnsrock.
Ej men av kylan pojken känner;
han måste ut i drivan. Marsch!
Hans hund skall åka, gudbevars,
och själv för kälken han sig spänner,
och modern från sin fönsterglugg
ser hotfullt på, men ler i mjugg.
Men kanske är det bäst vi lämne
åsido dylik poesi,
ifall att ett så simpelt ämne
ej intressant för er kan bli.
Blott den, som är poetisk både
av Guds och av Apollos nåde,
besjunga kan en vinterdag
och första snön med dess behag.
Men jag ej mäktar tolka all den
pikanta, ljuva poesi,
som ligger i ett slädparti,
och törs ej tävla med den skalden,
som diktade om Finlands snö
och om dess övergivna mö.
Ur Eugen Onegin (V:2-3)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar