vill icke längre veta av
den melankoliska lyriken
och ställer upp helt nya krav:
"Kan du ej sluta upp att gråta
och gnälla jämt? Det kan ej båta
att sörja blott en tid, som flytt?
Nej, sjung, min vän, om något nytt!" —
Ja väl! Det låter inte illa.
Men att i dikt bli andras tolk
för äventyr med svärd och dolk
är dock att tiden gagnlöst spilla.
Den smaken kommer ej igen.
"Nå, skriv då oden, käre vän!"
"I den förflutna perioden
poeterna omkring sig strött
en massa respektabla oden,
på vilka man dock snart blev trött."
Jag medger det. Förutan törne
finns inga rosor; men tillförne
var dock lyrikens helgedom
ej fullt så ömklig och så tom
som nu. Mig Herren nådigt skone
från vår moderna estetik
med dess banala retorik!
Nej, fast jag ståndar uti trone,
att god är varje äkta sak.
Vart skede har sin egen smak.
Ur Eugen Onegin (IV:32-33)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar