"Så lumpen vänskap det ej ges."
På detta jag bemärker bara
(ehuru mer i parentes),
att icke finns så grundlöst skvaller,
som ej i någon jordmån faller;
ej ett så orättvist förtal
och ej en vits så trivial
om dig, att ej en vän med nöje
kan sprida ut det i en krets,
som på din rygg är jämt till reds
att skaffa sig ett gottköpslöje —
just samma goda vän, som nyss
så varmt dig gav en judaskyss!
"Men släkten är dock sann och trogen?"
Nej, pass och stopp! Med all respekt
jag ger till svar: om hin blott tog’en
—
min hela hedervärda släkt!
Se denna svärm av anförvanter,
kusiner, svägerskor och tanter,
som man skall fjäska för och som
man låtsas tycka rysligt om!
Bland annat ont det ju är övligt
att dem vid nyår hälsa på
och låta dem per post förstå,
att det oss vore högst bedrövligt,
om de ej komme också hit
att tråka ut oss bit för bit.
Nej, tacka vet jag kvinnokönet,
ty kvinnan trofast är — som få,
och hennes kärlek (detta rönet
har ingen undgått!) bygga på
man kan, förstås. Men modets tycken
och flärd i mångahanda stycken
dock kunna varda till besvär,
ty lätt som fjunet kvinnan är.
Så kommer härtill ock, att maken
är tvungen — för sin makas skull —
att leva gränslöst dygdefull.
Och slutet blir på hela saken:
Han tråkas ut; hon, stackars barn,
blir åter snärjd i satans garn.
Var skall man tro och kärlek finna?
Vem är, som ej förställer sig?
Var finns den vän, som ej vill vinna
en fördel med att smickra dig?
Vem söker ej ditt rykte svärta,
och vilken har nog ädelt hjärta
dig i din tysta nöd förstå?
Ack, fruktlöst är att bygga på
fantom och ideal så dumma.
Du över ån har fåfängt gått
att hämta vatten — älska blott
dig själv! Se, det är livets summa
och kvintessens, ty eget jag
är livets viktigaste lag.
Ur Eugen Onegin (IV:19-22)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar