Onegin allra först blev trött,
ty deras andliga intressen
ej gjorde sinnet mindre slött,
fast några läste skriverier
Men deras vetande var tunt
och, med förlov sagt, bara strunt.
Dessutom voro alla mäkta
otadliga. De skröto med
sitt blåa blod, sin fina sed,
så på sin kant och så korrekta,
med otillgängligt tråkig min,
att blotta åsyn föder spleen.
Och hela den där långa raden
av sköna mör, som varje natt
på gatorna i huvudstaden
i droska vräka sig så glatt —
dem gav han också snart på båten.
Vid nöjet led och mätt på ståten,
han stängde in sig ett par dar
och skrev — Gud vete, vad det var.
Ty det för honom ej var möjligt
att skriva om en sak i sträck,
och ur hans penna kom blott — bläck.
Men skriva vers — det fann han löjligt.
Jag tyckte kanske så, jag med,
om jag ej hade denna sed.
Ur Eugen Onegin (I:42-43)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar