Han älskad var — ja, det vill säga:
han trodde, att han älskad var.
Den lycklig är, som jämt kan äga
ogrumlad denna känsla kvar;
vars sinne ej av tvivel naggas;
som lugnt till sömns av ruset vaggas
och älskar blint med samma lust,
som fjäriln suger blommans must.
Men osäll varder den dessmera,
vars eftertanke vaknar kärv,
ty det är kärlekens fördärv
ifall den börjar reflektera.
I dubbel måtto ve, ty han
ej älska och ej glömma kan!
Ur Eugen Onegin (IV:51)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar