hur långsamt timme efter timme skrider.
Ett mänskoliv är dock ett mått av dagar,
och varje mått sin råge får omsider.
På livstid: var det icke så han lydde,
min milda dom? Om bilan blev ej fråga.
För villebrådets varma blod man skydde,
men hålla det i bur de djärve våga.
I sanning, just en ädel bragd! På örnen
de unga vingarna man hånligt klipper
och binder honom vid en häck av törnen,
att dånet av hans flykt man höra slipper.
Och rycker han ibland med kraft i banden,
till slut ändå hans vingpar faller samman,
och när han trånsjuk vrider sig i sanden,
det är en kunglig ögonlust och gamman!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar