och sommarn skrider mot höst;
det blir så tyst omkring mig,
så tyst som om eko mördats
i själva klippornas bröst.
Min klingande visas vinge
är klippt, och jag själv är stum.
Det blir så tyst omkring mig,
så tyst som en ängel ginge
igenom mitt dystra rum.
Snart varje löje är borta,
och skingrat är vännernas lag.
Det blir så tyst omkring mig,
så tyst att jag hör mina korta
och hämmade andetag.
Då komma de tankar, som väntat
att jag skulle lyssna till dem.
Det blir så tyst omkring mig,
så tyst som om döden gläntat
på dörrn till mitt tomma hem.
Där komma de alla, alla,
från barndomens yngsta dar.
Det blir så tyst omkring mig,
så tyst att jag börjar kalla
i ångest på mor och far.
Men döda de äro båda,
och tankarna komma allt fler.
Det blir så tyst omkring mig,
så tyst att jag låter dem råda
och böjer min panna ner.
De tankar, som skulle mig skrämma,
de blevo min käraste skatt.
Det är så tyst omkring mig,
så tyst att de känna sig hemma
och hålla mig sällskap i natt.
Jag lever med dem och jag glädes,
och sörjer med dem och ler.
Det blir så tyst omkring mig,
så tyst såsom någonstädes
där livet har falnat ner.
K A Tavaststjerna:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar