simmande vit ranunkels öar sållad,
ljus sin krona häggen gungade här där
gosse jag vandrat. -
Tyst det regnar. Himlen hänger lågt på
glesa kronor. En vissling; tåget sätter
åter i gång. Mot sakta mörknande kväll jag
färdas vänlös.
lördag 14 april 2012
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
En av mina favoriter minns Skånes disiga dagrar där den lugna ån strömfåra rörde ranukel i dess strömmar och bokarnas ljuva grönska
SvaraRaderaTack, okände vän, för den fina kommentaren! Nästan sex år senare läser jag den när jag ska klistra in ett porträtt föreställande Ekelund. Visst är den här ungdomsdikten en av hans främsta. Det sista ordet är så sorgligt - en lärare i Lund trodde att det egentligen skulle stå "värnlös", men det är tydligen "vänlös" han menar. Och då är man ju värnlös. Men undrar om det verkligen var så illa med Ekelund själv eller bara med hans diktjag?
Radera