ett spefullt löje kring hans läppar lekte,
där han min bleka kind med handen smekte
och talte om den gamla, stora tiden.
»Jag ofta spillt mitt varma blod i striden,
jag stått där sol och krutrök hetast stekte;
men, gosse! säg, vem dina kinder blekte,
då svärdens tid är längese’n förliden?»
Jag såg den gamle under ögonbandet
och svarade, förrän han sluta hunnit,
i sinnet stolt och ödmjuk på en gång:
Har jag ej spillt mitt blod för fosterlandet?
I sanden har väl ej dess purpur runnit,
men det har strömmat, gubbe! i min sång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar